För att kunna ta emot dessa ungdomar, som det oftast är frågan om, krävs att kommuner bjuder till. Det är på dem ansvaret för mottagandet ligger. Men att ha ansvar är i det här fallet inte samma sak som att ta ansvaret. Mottagandet baseras på frivillighet, åtminstone än så länge. Det är upp till varje kommun att själv avgöra hur många personer den ska ta emot.
När ansvaret på det här sättet är allas och ingens blir det problem. P4 Halland gjorde en kommunenkät tidigare i år och där svarade bara 40 av de 200 tillfrågade kommunerna att de kunde ta emot fler ensamkommande barn.
Den här typen av insats från kommuner behövs inte i alla situationer. 40 procent av barnen har anhöriga i landet och kan bo hos dem den första tiden. Men de övriga 60 procenten är ändå många individer som behöver bostad och omhändertagande. Och för alla krävs stöd och hjälp för att hantera den ryggsäck av hårda erfarenheter som de har med sig.
Under ett av Migrationsverkets seminarier i Visby i går, som del av Almedalsveckan, presenterades en bild av verkligheten bakom siffrorna. Myndigheten visade en dokumentärfilm, gjord på initiativ av Rädda Barnen, som handlar om fyra tonårskillars väg till Sverige från Afghanistan och Iran.
Aziz var på resa i sex år, med tillfällig anhalt i bland annat Nederländerna, innan han fick uppehållstillstånd i Sverige. Aref badar aldrig i havet efter sina upplevelser i en gummibåt på väg över ett hav. Även Davod berättar om en skräckfylld havsfärd, från Grekland till Italien, med vågor höga som fyravåningshus och om hur flyktinggruppen dessförinnan besköts av polisen på gränsen mellan Turkiet och Grekland. Mohsen reste från Iran till Turkiet tillsammans med 19 andra flyktingar i en minibuss som hade åtta sittplatser.
Jannes Grudin, psykolog på Rädda Barnen, förklarade att dessa berättelser från ungdomar på flykt till Sverige är långt ifrån de värsta som han har hört. Utsattheten driver dem lätt i händerna på hänsynslösa personer och det förekommer övergrepp.
Dessa bilder och berättelser behöver komma fram oftare. Uppgifter om flyktingantal och "volymer" – detta fruktansvärda ord i sammanhanget – måste mer frekvent ges ansikten och röster. Cyniska invändningar om att dessa barn inte är några riktiga barn eftersom de är tonåringar, bör bemötas med dessa historier.
Beredskap lokalt i Sverige för att ta emot barnen och ge dem en framtid i Sverige hanterar bara en sida av frågan. En större uppgift är att se till att färre personer, unga och gamla, behöver göra dessa livsfarliga resor till Europa, att det finns fler lagliga vägar hit. Hittills har Europa varit mycket dåligt på det.