Folkpartiet liberalerna byter partinamn till bara Liberalerna. Det föreslår partistyrelsen till landsmötet i helgen och så blir det med största sannolikhet. Ledningen måste rimligtvis ha förankrat förslaget tillräckligt starkt för att gå ut så hårt med det.
Det nuvarande namnet har en lång historia. 1923 splittrades dåvarande Liberala samlingspartiet bland annat över frågan om alkoholförbud. En majoritet bildade Frisinnade folkpartiet i riksdagen medan en minoritet samlades i Liberala riksdagspartiet. 1934 slogs de två samman i Folkpartiet. Det var ett namn som fanns i det ena riksdagspartiets namn, knöt an till rösträttskampen och signalerade att detta ska vara ett socialt brett parti.
Därför är det rätt anmärkningsvärt att FP-styrelsen med sådan lätthet vänder sig bort från delar av partiets historia.
Den organiserade liberalismen i varje land har sina utvecklingslinjer. Namnet Folkpartiet fångar flera av dem och betecknar särarten. Förutom att upprätthålla band till den svenska rösträttsrörelsen före 1900 och den breda sociala basen, förknippas Folkpartiet även med frisinnet, som en strömning inom partiet under en tid kom att kallas och utmärkte sig bland annat för socialpolitiskt engagemang, däribland restriktiv alkoholpolitik. Det senare finns sannerligen inte i alla liberala partier.
Det är också svårt att se vad som har gjort namnbytet angeläget. Sådana byten genomförs gärna vid större politikomläggningar, som när VPK kopplade loss k:et och Moderaterna lade till "Nya" för att understryka en rätt revolutionerande förnyelse. Tillägget "liberalerna" tog Folkpartiet 1990 i mycket för att inte näringslivshögern skulle språkligt lägga beslag på den svenska liberalismen, under en tid då högervågen svepte över Sverige och västvärlden.
Det nu planerade folkpartistiska namnbytet ser däremot mest ut som ett PR-trick, ett byte av förpackning utan någon djupare tanke – liberalerna finns ju redan i partinamnet.
Liberalismen behövs i partipolitiken för det kunskapsbaserade, rationella förhållningssättet till frågorna, för att bryta ner maktstrukturer som låser individen, för att hålla särintressen i schack. De frihetliga värderingarna är viktigare än på länge när ett fascistiskt parti finns i riksdagen, när de många asylsökande ger en ny situation som sätter den svenska öppenheten under press, när den reaktionära populismen griper tag i dem som nyligen var liberalernas allierade.
Här har Folkpartiet gett ett splittrat intryck. I familjepolitiken har FP lämnat Alliansens bojor och formulerat intressanta förslag även i skattefrågorna, för mer arbetsvänliga skatter och en breddning av skattebasen.
Däremot har Folkpartiet svajat om flyktingarna. I dag är det Centern och inte FP som formulerar den tydligaste liberala hållningen om invandringen, denna centrala frihetsfråga. Sådant förändras inte av ett namnbyte.