I Sverige är det sedan 1979 olagligt att slå barn. Trots det blir tusentals barn misshandlade varje år.
Bara under 2018 anmäldes cirka 23 800 misshandelsbrott mot barn i åldern 0-17 år, vilket är en 25-procentig ökning sedan 2009, och det är i hög grad skolan och förskolan som anmäler. Det märks bland annat genom att färre brott rapporteras under sommaren.
Även om delar av våldet sker mellan jämnåriga är en hel del så kallat uppfostringsvåld, alltså barnaga. Till skillnad från exempelvis slagsmål på krogen sker det i regel i hemmen och rent polisiärt är det svårare att förebygga än våld i det offentliga rummet.
I stället krävs insatser från bland annat socialtjänsten och som Katrineholms-Kuriren skrev tidigare i veckan kan föräldrar som slår sina barn delas in i minst två grupper.
Dels nyanlända från länder där barnaga är lagligt – vilket tyvärr snarare är regel än undantag i världen –som vid en konfrontation förklarar att de inte visste att det är förbjudet att slå barn. Dessa vårdnadshavare behöver i regel tips på alternativa uppfostringsmetoder, likt de som föräldrar i Sverige fick i samband med att agaförbudet klubbades igenom i riksdagen, något som bör ges snabbt efter ankomsten till Sverige tillsammans med annan samhällsorientering, inklusive information om att aga är ett lagbrott.
Den andra gruppen består av svenskfödda, som vid en anmälan ofta förnekar att de har tagit till våld. De kan givetvis också behöva tips på hur konflikter mellan barn och föräldrar bör hanteras, men det är knappast troligt att de inte känner till lagen.
Oavsett i vilken grupp föräldrarna ingår är det viktigt att ribban för när vuxna i barns närhet, som skolpersonal, slår larm ligger på samma nivå för alla. Om ingen orosanmälan görs är chansen till förändring mindre, eftersom barn i de allra flesta fall inte kommer att ta första steget.
Enligt den senaste nationella kartläggningen är det bara 5 procent av barnen som utsatts för psykiskt eller fysiskt våld som har berättat för polisen, medan nästan hälften har berättat för någon annan, oftast ett syskon eller en kompis. Det visar på vikten av att vuxna i skolan, förskolan och föreningslivet skapar förtroendefulla relationer till barn, så att de vågar be om hjälp.
Ytterligare en resurs, som ofta glöms bort, är civilsamhället. I fallen där barnaga praktiseras på slentrian, eftersom det är praxis i landet som man kommer ifrån och det är så man själv har blivit uppfostrad, är synen på barnuppfostran en del av integrationsprocessen. Fler vanliga svenskar bör, organiserat eller oorganiserat, umgås med nyanlända och guida dem in i det svenska samhället.
För precis som olika vanor ändras när man byter land och kultur, och umgås med människor med annan bakgrund, är inte barnuppfostran någonting statiskt. Det märks inte minst i Sverige, där över 50 procent av föräldrarna var positiva till aga och över 90 procent utövade kroppslig bestraffning mot förskolebarn på 1960-talet (Läkartidningen, 47/2014).
I dag ser siffrorna annorlunda ut. "Bara" 14 procent av barnen uppger i den senaste undersökningen från Barnombudsmannen att de har utsatts för kroppslig bestraffning av sina föräldrar.
Det är givetvis för många. Men det visar att vanor och normer snabbt kan ändras.