– Med denna satsning vill vi ge vården en ärlig chans att klara upp ekonomin, komma på fötter och komma vidare i utvecklingen, säger landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren (S) i ett pressmeddelande.
Det är fint sagt men verkligheten är mycket bister. För att vården ska klara ekonomin krävs att landstinget nästa år gör något som den inte har gjort på ett decennium – få bort skillnaden mellan intäkter och kostnader som uppskattas till runt 90 miljoner per år.
Men det finns mer. Politikerna räknar med att det stoppaket och åtgärdsplan som beslutats i år ger en besparingseffekt i vården på 40-50 miljoner för 2011.
Att så sker är dock långt ifrån säkert. I den delårsrapport som presenterades för länssjukvårdsnämnden i början av oktober finns enbart en prognos som mest ser ut som en förhoppning. Resultatet till och med augusti visar liten effekt av åtgärderna. Om inga 40-50 miljoner sparas läggs de ovanpå de 90 miljonerna.
Sedan är det detta med försäljning av fastigheter – även det 90 miljoner. Medel från försäljningen används till landstingets drift. Men enligt kommunallagens balanskrav måste de löpande kostnaderna täckas av de löpande intäkterna, inte med medel från försäljning av anläggningstillgångar. I budgeten skriver majoriteten också om fastigheterna: ”Dessa försäljningsintäkter får inte räknas med vid en balanskravsutredning.” Hur har majoritetspolitikerna tänkt här?
Vad händer sedan om ekonomin under nästa år krymper mer än i dagens prognoser, arbetslösheten blir högre och skatteintäkterna sinar? I det läget har landstinget redan tömt alla källor för extraordinära situationer.
Så den ärliga chans för vården som Åsa Kullgren talar om är i själva verket en vandring på en smal stig full av snubbeltrådar.
Med det sagt är den övergripande inriktningen välkommen. När allt kommer omkring hade inte Landstinget Sörmland så mycket att välja på. De två andra alternativen var en ny skattehöjning, som försvagar Sörmlands konkurrenskraft utan att lösa några problem, eller nedskärningar på en nivå där patientsäkerheten äventyras.
De akuta sparkraven blir nu väsentligt mindre än vad de kunde ha varit. Vården får ett mer hanterbart ekonomiskt mål. Det är en början. Återstår de långsiktiga åtgärderna som gör att vården arbetar smartare och kostnaderna hålls under kontroll – och vårdpersonalen och patienterna får lugn och ro.