Åter till det gamla är ingen lösning för sjukförsäkringen. Att försäkringskassa och arbetsförmedling ska hjälpas åt och dra åt samma håll är helt rätt tänkt.
Men det räcker inte. Att sjukförsäkringen var på väg mot haveri för några år sedan handlade inte bara om att fler sjukskrevs under längre tider. Delvis var det arbetslöshet som gömdes undan. Men människor som kunde rehabiliteras till arbete ställdes också åt sidan, de fick i praktiken betalt för att inte besvära vård eller arbetsförmedling.
Tidsgränserna i sjukförsäkringen var nödvändiga för att stoppa denna utslagningsautomatik. De ökar kraven på arbetsförmedling, försäkringskassa och vård att samarbeta för individens bästa.
Ser man till de stora dragen går mycket i sjukförsäkringen åt rätt håll. Färre blir sjukskrivna, mer deltidssjukskrivning underlättar återgång i arbete. Sjukskrivningstider blir kortare. Fler får arbete efter att ha lämnat sjukskrivningen.
Men ett socialförsäkringssystem måste bedömas inte bara efter de många fall där det fungerar bra, utan också efter hur det går med dem som har störst problem. De som drabbas mest ifall vård, socialförsäkring och arbetsmarknadspolitik inte samarbetar.
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) pekade i höstas på ett par saker som troligen behövde justeras i de tidigare sjukförsäkringsbesluten, främst att kraven för sjukpension – varaktig sjukersättning – kan ha blivit för kantiga.
Det är nog riktigt. Det är inte i sjukförsäkringen med dess tidsgränser, utan när det gäller beslut om sjukpension, som det är störst risk att människor kommer i kläm.
Mycket är ändå på väg åt rätt håll. Men bland dem som var långtidssjukskrivna fram till reformerna syns inga tecken på den successiva ökning man kunnat vänta av dem som är antingen i arbete, i studier eller blivit sjukpensionerade. Över 40 procent av dem som var med om förändringen för ett år sedan är nu åter i den vanliga sjukförsäkringen eller hade aldrig lämnat den.
Sannolikt finns det bland dem fler med sådan ohälsa att de aldrig kommer att kunna arbeta mer men som ändå inte har förtidspensionerats. Uppförsbacken till arbete är också lång för dem som är eller kan bli arbetsföra igen men varit ställda åt sidan i flera år med den tidigare politiken.
Att då ta bort tidsgränserna skulle förstärka den gamla utslagningsmekaniken. Det gäller i stället att se till andra politikområden för att lyckas bättre. Man bör se på diagnoserna, inte bara på totalstatistiken. Psykiatri och missbruksvård är två av de svagaste sidorna hos svensk sjukvård. Förstärkningar där – och en stärkt primärvård – kan förebygga och bromsa en del av den utslagning som belastat sjukförsäkringen.
Inkomsttaket ligger för lågt i a-kassan, det ökar den ekonomiska risken och motverkar ibland att den som varit sjuk byter yrke för att kunna komma igen.
Arbetsförmedlingens nya roll vid sjukfall och rehabilitering är ett framsteg. Men den bör kunna komma in i bilden snabbare. När omskolning och nytt yrke verkar vara bäst för att kunna jobba igen kan steget med fördel tas ganska snart – inte efter två och ett halvt års passiviserande och ibland nedbrytande tid med sjukpenning.