Snart stundar en ny organisation för den svenska polisen. 2015 blir polisen en myndighet till skillnad från dagens 21 myndigheter. Vad det innebär för polisens effektivitet återstår att se.
Äldre människor kan fortfarande dra sig till minnes att man på stan kunde möta patrullerande konstaplar utrustade med sabel.
Den tiden är sedan länge förbi. Polisen har sedan dess genomgått många organisationsförändringar.
Men den lokala anknytningen har man försökt behålla.
Runt om i landet har man sett både närpoliser och kommunpoliser komma och försvinna. Ändå upplever nog de allra flesta att polisen inte är så närvarande i det lokala samhället som tidigare.
Känslan av otrygghet har vuxit.
Det beror nu inte enbart på att polisen är mer osynlig trots att poliserna alltsedan 2006 har blivit fler. Regeringen Reinfeldt tillförde stora resurser för att öka antalet poliser från 17 000 till 20 000.
Polistätheten i förhållande till befolkningens storlek i dag är dock inte större än den var under några år på 1980-talet.
En bidragande orsak till otryggheten är också det faktum att polisen trots ökade resurser inte förmår att klara upp tillräckligt många brott. Enligt Rikspolisstyrelsen klaras bara 17 procent av brotten upp, vilket är den lägsta uppklarningsprocenten på 80 år.
Den nya, centraliserade organisationen sägs komma att innebära att polisen bättre än tidigare kan samarbeta och koncentrera resurser dit de krävs.
Men om effektiviteten och närvaron i samhället därmed ökar är en helt annan fråga.
Som framgick på nyhetsplats i onsdags är poliserna i Sörmland färre än de var för ett år sedan. Det i sin tur får konsekvenser för framför allt utredningsarbetet, vilket på marginalen påverkar uppklarningsprocenten negativt.
Det primära arbetet – det som allmänheten förväntar sig och ser som en trygghetsfaktor – är att polisen är närvarande när något händer. När antalet poliser i så kallad yttre tjänst försvinner måste de ersättas av utredningspersonal för att utryckningsverksamheten ska fungera tillfredsställande.
Den stora omorganisationen följer den trend som förnärvarande är dominerande i statsförvaltningen. Vad resultaten egentligen blir kan bedömas först i efterhand. Men för att polisen faktiskt ska börja fungera bättre med större närvaro i samhället och högre uppklarningsprocent krävs det en annan organisation och arbetsledning ute på polisstationerna.
Vid stora arrangemang som anses kräva polisinsatser får numera arrangören – om den är ett företag – betala bevakningen. Det är gott och väl, men de resurser i form av tjänstgörande poliser som då tjänstgör, minskar närvaron i samhället under andra tider.
En översyn av behovet av poliser vid sådana arrangemang kan bli nödvändigt.
Kanske vore det också klokt att återupprätta organisationen med beredskapspoliser, som upphörde förra året: behovet av så kallade förstärkningar tycks finnas kvar.
Möjligen utgör den nya polisorganisationen ett steg på vägen mot en bättre fungerande polis. Det är dock inte säkert, och det mesta arbetet återstår att göra. Det måste göras på den lokala nivån.