Inom utbildningsområdet är sakfrågorna många. Men på sina håll finns också en önskan att undvika sakfrågorna och ersätta dem med kodspråk och taktiskt signalerande.
Med detta i minnet kan man försiktigt bedöma värdet av det utspel som de tre ministrarna på utbildningsdepartementet gjorde i DN i måndags, om att göra även skolpolitiken till ett område med blocköverskridande uppgörelser.
Hur är det då med synen på kunskap i skolan? Om detta är de tre statsråden (S, S och MP) märkbart tysta.
I vart fall var det tidigare så illa att det togs mycket lätt på om grundskolor lyckats eller inte lyckats med sin huvuduppgift – ända fram till högstadienivå, då betyg och nationella prov till sist – men för sent – gav information.
Förre skolverkschefen Per Thullberg lade 2013 fram en utredning om när de många reformerna från 2008-10 kan börja påverka kunskapsresultaten. Hans bedömning var att det som kan väntas börja ge resultat först, redan kring 2015, är – förutom de nya läroplanerna – att det satts nya mål för skolresultaten i grundskolans tredje klass och att dessa också blir avlästa med nationella prov.
Ska då dessa nationella prov bevaras eller smusslas undan om MP och S preciserar vad de vill? Indirekt kan man kanske tolka det som skrevs som att det Jan Björklund genomförde ska få vara kvar och tillämpas. Att statsråden å ena sidan betonar att man ska undvika att ändra ordningen för att mäta och redovisa skolans resultat kan nog betyda detta.
Å andra sidan undviker de tre statsråden att precisera vilka av de genomförda skolreformerna som de nu faktiskt ställt sig bakom. I stället betonas gång på gång två helt andra saker, att skolans anställda – det ena eller kanske båda lärarfacken – samt den pedagogiska forskningen ska få avgöra mer. Det skulle på en del andra områden ha varit triviala påpekanden. Men just i skolpolitiken är de fyllda av dubbelbetydelser och fallgropar.
Just det målmedvetna framtagandet av kunskap om skolans prestationer, med nationella prov, har utsatts för gnäll och angrepp från det ena lärarfacket. Den akademiska pedagogiken har i årtionden varit fylld av konflikter. En av dess falanger var ideologiskt drivande bakom grundskolans förfall från klassutjämnande kunskapsskola för alla till att bli en ojämn skola med stort fluminnehåll.
Just dessa inslag i statsrådens inlägg i DN kommer därför att öka vaksamheten hos dem, inom och utom politiken, som vill slå vakt om och bygga vidare på det omfattande reformarbete som gjordes under Jan Björklunds tid i ledningen för skolpolitiken.
För den skull ska diskussionen inte alls avfärdas. Två av de tre statsråden heter inte Fridolin. De båda socialdemokraterna har inte personligen varit aktiva i de skolpolitiska dikeskörningar som förekom för några år sedan och ännu tidigare.
Från liberalt håll skulle det ha stort värde om de viktiga genomförda reformerna tryggas mot underminering och i stället kompletteras med tioårig grundskola, ännu mer av ändrad lönestruktur och förbättrad lärarrekrytering – samt en starkare styrd resursfördelning som utan hänsyn till kommunala känsligheter gör att resurserna stärks särskilt där de behövs mest med hänsyn till sociala och socioekonomiska förhållanden.
Men då behöver det bli mindre fluff och mer koncentration på sakfrågor från ministrarnas sida.