Vattenfalls förluster på kontinenten har blivit större därför att sänkta kolpriser pressat ned elpriserna. Det har bland annat sänkt värdet ännu mer på det fossilgaseldande holländska NUON, som Vattenfall aldrig borde köpt.
Två av Vattenfalls största nyinvesteringar de senaste åren, ett mycket stort koleldat kraftverk och ett annat mycket stort, gaseldat kraftverk är hårt drabbade av prisutvecklingen. Det blir inte heller lätt att bli av med de brunkolsdagbrott och brunkolseldade kraftverk som Vattenfall tilläts köpa på sig under Perssonregeringens tid.
Tills vidare är brunkolet en grundsten i den tyska energipolitiken, men när den gamla Vattenfallsledningen försöker försvara sig med att dessa koldioxidvärstingar varit lönsamma hör det också till saken att Vattenfall sitter med förlustriskerna inför nedläggningar som kommer att bli nödvändiga.
Vattenfalls felgrepp är stora, men hur man än kan förargas och förbluffas av dem så är ändå den felaktiga inriktningen av en rad länders energipolitik ett ännu värre elände, som kan få långt större konsekvenser. Hur kan det i det klimatpolitiska läge där världen befinner sig vara möjligt att ett prisfall på stenkol kan tillåtas att sänka elpriserna och tränga bort mindre miljöskadlig energi från marknaden?
Bakom detta finns en mycket oroväckande kombination: Handlingsförlamning när det gäller många slags verksamma åtgärder mot koldioxidutsläppen. Och livlig aktivitet i att använda nya fossila energitillgångar som skiffergas och på sikt olje- och gasfyndigheter som man kan komma åt med minskande isar i Norra Ishavet.
Subventionerna av vindkraft och solceller är och kommer att förbli fullkomligt otillräckliga för att väga upp det som internationellt sett nu är i rörelse i energipolitiken.
När nya metoder gör fossilgas tillgänglig i större mängd och till lägre pris har det en säkerhetspolitisk uppsida, beroendet av den explosiva och extremisttäta Mellanöstern minskar, liksom beroendet av Putins gasledningar. Men den åtföljande prispressen på fossila bränslen, även stenkol, ställer till stor skada i energipolitiken och i miljön.
Den riktiga, för att inte säga nödvändiga, åtgärden är att en rad länder genomför en rejäl höjning av skatt på koldioxidutsläpp. Den kan med fördel användas för att sänka skatten på arbete eller för att sanera statsfinanser, beroende på om svag konkurrenskraft eller statsfinansiell kris är mest akut i respektive land.
Nu råder i stället en dubbel handlingsförlamning. Tunga långsiktiga investeringar har trots ett överflöd av kortsiktig likviditet svårt att hävda sig på kapitalmarknaden, på grund av finansiella och politiska osäkerheter. Höjningar av miljöskatter blockeras av missnöjesopinioner och populister. Politiken är på många håll för svag för att klara en sådan åtgärd även när den är knuten till en samtidig sänkning av andra skatter.
Följden blir det vi nu ser. En mängd av mindre eller halvstora ekonomiska beslut resulterar i att fossilgas och kol används mer, medan fullt användbara och säkra kärnkraftverk står stilla eller ska kopplas bort i till exempel Tyskland. Detta är dyrt för Vattenfall och svenska staten, men mycket värre är att det bidrar till att öka risken för globala katastrofer genom klimatförskjutning.
Många länder gör fel, men Tyskland är det viktigaste landet i Europa, och har nu en till stor del allvarligt missriktad energipolitik. Varför ska det vara så näst intill omöjligt för svenska politiker att säga detta så det hörs, till grannen i söder?