Den 18 december meddelade Barack Obama sin avsikt att förbättra förhållandet till Kuba. Fulla diplomatiska relationer ska upprättas och lättnader i det amerikanska embargot ska göras.
Hur mycket Obama kan göra när det gäller det sista är oklart. Det handlar om presidentens befogenheter kontra kongressens. Den republikanska majoriteten där visar inget intresse av att avskaffa den så kallade Helms-Burton-lagen från 1996 som håller embargot på plats, även om det finns enskilda republikaner som ifrågasätter den politiken.
Under alla omständighet kommer det att ske viktiga förändringar i de amerikansk-kubanska relationerna. Presidenten kan utse en Kuba-ambassadör även utan kongressens godkännande, men framför allt signalerar Obamas steg en amerikansk politisk viljeinriktning som hittills saknats.
Det är positivt. Embargot har fungerat som en kollektiv bestraffning mot kubaner utan att hjälpa de demokratiska krafterna i landet. Tvärtom har Kubas regim kunnat använda embargot och de fientliga relationerna med USA som argument för förtrycket, där dissidenter stämplats som amerikanska agenter – politiskt och juridiskt.
Obamas besked var kulmen på en längre tids förhandlingar mellan USA och Kuba om frisläppande av fångar. Kuba frigav Alan Gross. Han hade uppdrag av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID att installera utrustning för internetuppkoppling för kubanska religiösa grupper. Sådant ogillar regimen. Gross greps och fängslades 2009.
I utbyte släppte USA tre kubaner som suttit i amerikanskt fängelse, dömda för spioner.
I bakgrunden finns ett antal steg från den kubanska regimen som många i omvärlden tolkat positivt. 2008 skrev Kuba på FN-konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Man släppte i flera omgångar de 75 politiska fångar som togs i förvar vid det stora tillslaget mot demokratirörelsen 2003. Den generella regeln att utlandsresa måste ske med myndigheternas tillstånd, så kallat utresevisum, slopades 2013.
Men man ska inte låta sig luras. FN-konventionerna har inte ratificerats och inte byggts in i kubansk lag. Att organisera sig i fria fackföreningar är exempelvis fortfarande inte tillåtet.
Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch har flesta i 75-gruppen av politiska fångar inte försatts på fri fot utan fått välja mellan fängelse och påtvingad landsflykt.
Även om utresevisumet formellt försvunnit förbehåller sig staten rätten att neka folk utlandsresa av säkerhetsskäl och på andra vagt definierade grunder.
I tisdags greps ett antal aktivister som försökt genomföra en aktion på ett centralt torg i Havanna. Avsikten var att låta människor tala fritt om landets framtid mot bakgrund av normaliseringen av relationerna till USA. Det var en sorts test på regimens vilja till demokratisering.
Kubanska dissidenter och människorättsgrupper noterar att regimen mest bytt strategi. I stället för långa fängelsestraff som ger eko i världen tillämpas i större utsträckning korta frihetsberövanden, avskedanden från jobb, offentlig förnedring och andra sådana åtgärder. Det politiska klimatet har inte blivit öppnare.
Däremot visar den kubanska regimen att den är intresserad av bättre relationer med omvärlden. Det möjliggör dialog och en kanal till påverkan, inte minst för EU som nu förhandlar om ett samarbetsavtal med Kuba. Det ska bland annat ge friare handel. Sverige måste bidra till att EU gör demokratisering på Kuba till ett avgörande villkor för ett sådant avtal.