Frågan om skattenivå har inte haft någon plats i debatten inför landstingsvalet. Och så är det dessvärre alltid i det sörmländska landstinget. Skattehöjning är inte en fråga som avhandlas i valrörelser. Skatten höjs mitt i mandatperioden, utan föregående debatt. Så var det när majoriteten med Socialdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet beslutade om skattehöjning med 65 öre per intjänad hundralapp 2008 och med ytterligare 60 öre 2012.
Från demokratisk utgångspunkt var båda höjningarna lika förkastliga. I övrigt fanns det stora skillnader mellan de två. Höjningen 2008 gjordes i panik under tryck av skenande kostnader. Den ekonomiska kostymen utökades innan landstinget fått kontroll över kostnadsökningarna.
Skattehöjningen 2012 var annorlunda. Här fanns ingen press av det slaget. Den politiska majoriteten motiverade höjd skatt med stigande vårdbehov längre fram i tiden och med det faktum att den sörmländska landstingsskatten var låg jämfört med andra landsting.
De hade rätt i det. Ändå kunde skattehöjningen ha väntat på en politisk debatt och på kommande årens stigande skatteintäkter, något som låg i prognosen 2012 och som mycket riktigt infriades. Och så fanns det och finns fortfarande mycket att göra för att höja produktiviteten. I de jämförelser som görs av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, placerar sig Landstinget Sörmland mitt i tabellerna när det gäller hur mycket vård medborgarna får per skattekrona.
Sörmlänningarnas möte med vården har i ett viktigt avseende förbättrats under mandatperioden. Den primärvårdreform som beslutades av staten och här kallas Hälsoval Sörmland har gett fler vårdcentraler, en ökning från 22 till 26. Särskilt Flen har dragit nytta av detta. Kommunen har gått från en illa skött vårdcentral till två välfungerande.
Paradoxalt nog kräver ett av de styrande partierna i landstinget, Miljöpartiet, på riksnivå ett stopp för vinstutdelning och kommersiella aktörer i vården, vilket skulle innebära att ett antal sörmländska vårdcentraler försvann.
Den politiska majoriteten har bromsat en vidareutveckling av vårdvalet till specialister som arbetar utanför en komplett vårdcentral, exempelvis inom barnhälsovård och mödrahälsovård. Detta trots att Folkpartiet och Miljöpartiet i sina valprogram 2010 hade lovat att arbeta för fler privata alternativ i den sörmländska vården.
På det hela är vården i länet fortfarande svårtillgänglig. På senare år har det blivit väldigt lite pengar från den statliga kömiljarden som belönar landsting med korta vårdköer. Situationen på Mälarsjukhusets akutmottagning är fortsatt svår. Det råder brist på sjuksköterskor där liksom på flera håll inom landstinget. En ny akutmottagning byggs och en mindre satsning på sjuksköterskornas löner har gjorts. Det är bra men bara små steg för förbättring av personalsituationen i allmänhet och på akuten på Mälarsjukhuset i synnerhet.
De senaste sex årens blocköverskridande majoritet har, med alla sina fel och brister, ändå gett Landstinget Sörmland en stabilitet som tidigare saknats. Det är en modell för framtiden. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är på var sitt sätt ytterlighetspartier med ett politiskt avstånd till de övriga. Sex partier kan dock mycket väl ingå i majoriteter som överskrider det som utgör partiblock i rikspolitiken. Några oöverstigliga ideologiska eller sakpolitiska hinder existerar inte mellan dessa sex i landstinget. Det gäller bara att viljan finns.