I helgen presenterade SvD/Sifo en ny undersökning av partisympatierna som i vanlig ordning inte säger särskilt mycket. Det gör enskilda mätningar sällan.
Men den som har betalat och fått betalt för undersökningen måste ändå göra nyheter av den.
– Alliansen har gått från ett signifikant övertag till att man inte längre kan se någon statistiskt säkerställd skillnad mellan blocken. De rödgröna har stärkts efter attackerna i Paris, sa Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsmätninga
Även om man bortser från siffrorna kvarstår kategoriseringen i Alliansen och de rödgröna. Som om blockpolitiken lever och frodas.
Men det gör den inte. Alliansen finns varken som regering eller som oppositionskoalition. De rödgröna i konstellationen S, MP och V är också skör.
Blockpolitiken har ingen framtid av åtminstone tre skäl.
1. Blockpolitik kan inte fungera i ett läge när inget block har egen majoritet i riksdagen och ett extremistparti är tungan på vågen. S-MP-regeringen har tvingats in i en onaturlig budgetkoalition med Vänsterpartiet. I övrigt måste regeringen sänka reformtempot till knappt synbar rörelse, om blocken samtidigt ska hållas intakta.
För att få något gjort i denna parlamentariska situation måste flera partier kunna komma överens om många politiskt tunga frågor. Och de kan inte i valet 2018 låsa sig i block på samma sätt som 2014, vilket ledde fram till dagens situation.
2. Moderaterna (liksom Kristdemokraterna) överger nu den politiska mitten och söker sig i en konservativ riktning. Det har manifesterats i invandringspolitiken som kommer att vara mycket viktig under de närmaste åren. Men den reaktionära populismen kommer garanterat att yttra sig även i andra frågor, exempelvis de som rör kampen mot terror, där statens repressiva befogenheter ställs mot rättssäkerhet och personlig integritet.
En ytterposition för Moderaterna i dessa frågor gör partiet omöjligt som regeringspartner till liberaler.
3. Blockpolitiken har en tendens att låsa konfliktlinjerna men även skapa tysta överenskommelser om fred i känsliga frågor, vilket gör att angelägna reformer aldrig blir av. Till det förra hör skatten på arbete, däribland marginalskatter, som har blivit en inte helt naturlig höger-vänsterfråga.
Till det senare hör oviljan från något håll att röra hushållens ränteavdrag och den låga skatten på husägande.
Därför är Folkpartiets initiativ mycket intressant. Det rör angelägna skatteväxlingar där skatten på arbete och arbetande kapital sänks och höjs på miljöförstöring, konsumtion, hus och privatlån där ränteavdraget fasas ut.
Och FP avser inte vänta på att alla borgerliga partier ska sträva åt samma håll, utan är redo att förhandla med regeringen utan dem. Riksdagsmandaten för S, MP och FP räcker inte för majoritet men tillsammans med C finns en sådan.
Förutom att få på plats en skatteomläggning som gör svensk ekonomi starkare, kan det en gång för alla bryta upp blockpolitiken.