Innan man låter sig förvillas av upprörda protestrop kan det vara bra att veta en sak. Det är Södermanlands läns landsting som, bortsett från de pyttesmå och problemfyllda Gotland och Blekinge, får störst nettofördel per invånare när ändringar i utjämningssystemet nu är på väg att gå i mål.
743 kronor per invånare och år blir nettot för landstinget. De pengarna kan minsann behövas.
Inte mycket i statens budget har sådan regional jämlikhetseffekt som utjämningssystemen för kommuner och landsting.
De behövs verkligen. Utan dem skulle skillnader i inkomster och ålder slå igenom med brutal styrka. I delar av landet skulle det vara omöjligt att klara skola och äldrevård.
Det ligger nära till hands att de båda systemen, som flyttar tiotals miljarder, särskilt från de mest välbeställda regionerna och höginkomstkommunerna, och fördelar dem i det övriga landet, skulle vara ett ämne för ständiga konflikter och avundsjuka.
Gång på gång blir det också dragkamp när systemen ses över. Det klagas åtskilligt, ofta av posörer i lokalpolitiska skönhetstävlingar.
Det mest slående under ganska många år är ändå hur pass mycket enighet – inte nödvändigtvis mellan kommunerna men mellan riksdagspartierna - som det i slutändan oftast blir.
Ett mönster som haft stor betydelse etablerades för cirka 20 år sedan under fyrpartiregeringen Bildt. Utgångsläget var att moderater i Stockholms län ställde krav på att få betala mycket mindre till utjämningen. Det förekom också grundlösa och resultatlösa försök att få domstolarna att lägga sig i politiken och döma ut delar av utjämningen som grundlagsvidrig.
Det som sedan hände var att en moderat som inte satt i regeringen, utan var kommunalråd i Malmö, lyckades samla allmän uppslutning kring hur utjämningen ska gå till. På detta har man sedan byggt vidare, sedan 2011 har det legat ett omfattande förslag till översyn av 2005 års modell.
Det föreslås en rad detaljändringar särskilt i kostnadsutjämningen med hänsyn till ålder och sociala förhållanden.
På kommunal nivå blir effekten i många fall tusenlappar upp eller ner per invånare och år. Detta känsliga förslag går nu uppenbarligen oskadat genom den politiska manglingen.
Alla Sörmlandskommuner utom Nyköping och Trosa får ett ökat årligt nettostöd för att klara av att hålla uppe servicen trots lokala förhållanden som lyfter kostnaderna: Netto plus 763 kronor per invånare i Eskilstuna och 472 i Flen, mindre belopp i Strängnäs och Katrineholm. Mest får Vingåker.
Beskedet från regeringen har dröjt. Huvudorsaken har legat i det moderata partiets inre liv.
Deras kommunalråd kring Stockholm har som vanligt klagat. M-kommunalråd ute i landet har haft just ingen förståelse för detta.
Till sist har Anders Borg fått släppa till en statlig miljard för att få tyst på det interna partikvidandet. Det är ingen så grann bild av moderat själsliv.
Men summan kan ju jämföras med de bortåt 90 miljarder som varje år flyter genom utjämningssystemen.
Den breda enigheten kring huvudsaken betyder ändå mest.
Sjukvårdskostnaderna varierar med ålder och sociala förhållanden – översynen av utjämningen mellan landstingen har visat att Södermanland ska ha ett tillskott, som kommer från 2014.