Den som fäller en regering, i sakfrågor, i budgetomröstning eller med misstroendeförklaring behöver ha en rimlig och realistisk uppfattning om vilken regering det ska bli i stället. Det senare är ju inget formellt villkor. Men varje partiledning och varje riksdagsledamot behöver tänka på det, om de tar parlamentarismen på allvar och vill vårda den.
Det förekommer mycket slarvig eller ohederlig argumentation om regeringsfrågan. Det gäller särskilt inom moderaterna och på andra borgerliga högerkanter, samt i stora delar av nyhetsförmedlingen där man är slapp nog att inte ställa de relevanta frågorna.
Anna Kinberg Batra har ju hittills varit föga övertygande som partiordförande (M). Men hon och andra har i alla fall tänkt långt nog för att inse att de inte har något fungerande och anständigt regeringsalternativ att sätta i stället om de skulle framtvinga Löfvens fall genom att rösta ned honom i budgetvoteringar.
Det går inte att få allianspolitik, alltså den ekonomiska linje och de idéer som gällde efter valet 2006, genom att fälla regeringen Löfven. En alliansregering efter en regeringskris skulle inte kunna få igenom statsbudget eller andra viktiga delar av sin politik. Den skulle snabbt tvingas avgå, om den inte kunde göra upp med Socialdemokraterna. Nuvarande regering kan normalt räkna med fler mandat bakom sig än vad en borgerlig regering skulle kunna få. En borgerlig statsminister, exempelvis Anna KInberg Batra, skulle inte klara sig med nedlagda röster från SD.
En del högerborgerliga väljare som inbillat sig att de skulle motverka socialistisk politik genom att gå högerut har i själva verket varit allianspolitikens dödgrävare, och åstadkommit att regeringen i dag består av socialdemokrater och grönvänster.
Det är inte bara på borgerlig sida sådant ut på kanterna-beteende i själva verket kan flytta politikens faktiska tyngdpunkt åt helt annat håll. Vänsterinriktade fackliga och andra väljare som trott att de skulle dra S-regeringar åt vänster genom att stödja kommunister och dessas efterföljare har i själva verket brukat försvaga socialdemokratins ställning och urholka dess förmåga att styra landet framgångsrikt.
Det är än mer påtagligt att de som driver långt åt höger och röstar på ett närmast anti-borgerligt, högerpopulistiskt parti i själva verket åstadkommer att regeringsmakten vanligen utövas med socialdemokratisk statsminister.
Gnället mot "decemberöverenskommelsen" har därför på många håll tystnat. Folk har tänkt efter. Men det var en ny omgång i Visby nyligen, där illojala moderater närmast demonstrerade mot sin egen partiledare, men ändå slapp att bli pressade på frågan: Vad vill de ha i stället? En regering som aktivt stöder sig på den svenska grenen av den internationella ytterhögern, ett parti som deklarerat att det tänker försöka fälla varje regering som inte dansar efter dess pipa? Eller koalition eller mer omfattande samarbete med Socialdemokraterna, kanske även med MP?
Särskilt med tanke på det rätt allvarliga internationella läget talar väldigt mycket för att fler viktiga frågor löses i bred samverkan över blockgränsen. Vad det leder till av fler samarbetsöppningar från regerings- och oppositionshåll återstår att se.
Men det är om inte naivt så ohederligt att låtsas som om vägen till allianspolitik skulle vara att låta den extrema ytterhögern sänka alliansen.