Han ägnade mycket tid, både på presskonferensen på morgonen och senare i riksdagen, åt att tala om vikten av ordning, reda och överskott inför den lågkonjunktur som förr eller senare kommer. Försiktighet präglar därför denna budgetproposition. Det lilla reformutrymme som finns används till att uppfylla ett antal vallöften där de största utgifterna har lite att göra med en politik för ökad sysselsättning.
Åtta extra miljarder till kommunerna, och det trots att Sveriges kommuner och landsting spår överskott i kommunsektorn nästa år. Sänkt skatt till pensionärerna på sammanlagt 7,5 miljarder. Det ska kompensera för att pensionerna skrivs ned något som en följd av lågkonjunkturen. Fast när konjunkturen vänder upp, växer pensionerna, medan skattesänkningarna är permanenta.
Bostadsbidraget höjs för dem som har barn, vilket innebär att drivkraften för egen försörjning minskar. Att bygga ut detta bidrag går på tvärs med den arbetslinje som Borg och regeringen driver.
Finansministerns framtidsresonemang manar till fortsatt försiktighet. Den svenska ekonomins återhämtning må vara stark, men vi vet inte hur de stora svajiga ekonomierna i Europa kommer att utvecklas och vilka effekter det får för Sverige. Om, men bara om, den ekonomiska utvecklingen tillåter, ser Borg möjlighet till i huvudsak två ytterligare reformer under mandatperioden: ett femte jobbskatteavdrag, höjning av gränsen för statlig inkomstskatt och en sänkning av momsen i tjänstesektorn.
Det är utmärkt att regeringen sätter sunda offentliga finanser före en hög reformtakt. Men sänkt tjänstemoms och en liten sänkning av inkomstskatten är en väl lågt satt ambitionsnivå för en regering vars främsta målsättning är full sysselsättning. Sänkta arbetsgivaravgifter och bolagsskatt borde åtminstone skymta vid horisonten. Det måste bli billigare att anställa om tillräckligt många nya jobb ska kunna skapas. Och regeringen bör slopa värnskatten om det är allvarligt menat att utbildning och hårt arbete ska löna sig.
Riksdagsdebatten som följde med anledning av budgetförslaget var i mycket en långdragen terapisession där känslorna från valrörelsen och kring valresultatet idisslades. Så fanns det heller inte så mycket nytt att debattera vad gäller ekonomisk politik.
Nytt för den här mandatperioden var däremot att Sverigedemokraternas nyutnämnda ekonomisk-politiska talesperson Johnny Skalin deltog i debatten. I de replikskiften som följde på hans taffliga anförande tillbakavisades, lugnt och sakligt, de falska påståenden som SD använder för att legitimera sin politik. Invandringen är inte skälet till den höga arbetslösheten. Antalet jobb är inte statiskt utan växer när invånarantalet ökar, påpekade till exempel Carl B Hamilton (FP). Skalin hade inget svar utan upprepade bara sitt och partiets axiom gång på gång.
Det är en sak att hålla torgmöten och jaga upp sig över vad SD kallar ”massinvandring”. Något helt annat att föra en sakpolitisk debatt i riksdagen om svensk ekonomi med bland andra Sveriges finansminister. Där blev det pinsamt uppenbart att SD inte klarar av att argumentera för sin enfrågepolitik.