Den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen har blivit en starkt symbolladdad fråga för Socialdemokraterna. Redan under den förrförra mandatperioden gjorde den dåvarande rödgröna oppositionen denna reform till en symbol för kallhamrad borgerlig politik. Stupstocken har vissa på den kanten kallat det.
Men hur skulle S och MP då göra i regeringsställning? Skulle de i ett läge när sjukskrivningarna åter ökar göra en förändring som ökar kostnaderna ytterligare? Det gjorde regeringen i den budget som röstades ner. Decemberöverenskommelsen gav sedan regeringen möjlighet att redan i vårbudgeten återkomma med förslaget.
Därefter kom dock den parlamentariska Socialförsäkringsutredningens förslag som såg ut att kunna bilägga striden. Insatserna för den sjukskrivnes återgång i arbete skulle på olika sätt utvecklas och förstärkas så att den bortre tidsgränsen inte skulle behövas.
Socialdemokraterna skrev visserligen ett särskilt yttrande som förespråkade ett borttagande av tidsgränsen snarast, men utredningen öppnade ändå för en kompromiss.
I Ekots lördagsintervju i förrgår meddelade dock socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) att regeringen tänker forcera frågan. Den bortre tidsgränsen ska tas bort 1 januari. Det kommer alltså att ske alltså innan andra åtgärder mot sjukskrivningar hunnit komma på plats och verka, samtidigt som sjukskrivningarna ökar.
I själva verket är alla tidsgränser i sjukförsäkringen viktiga verktyg för att hjälpa den sjukskrivne tillbaka till arbete. De tvingar försäkringskassa, arbetsförmedling, läkare, arbetsgivare och den sjukskrivne att tillsammans lösa situationen.
Den bortre tidsgränsen, i huvudregeln den maximala tid då den sjukskrivne kan uppbära sjukpenning, behövs också för att komma ur ett moment 22. Det finns väl beskrivet i den socialförsäkringsutredning som presenterades 2006 av Anna Hedborg, tidigare statsråd (S). Vägen tillbaka till arbete går ofta via byte av arbetsgivare. Samtidigt drar sig den sjukskrivne för att ta steget ut i det okända och börja betrakta sig som arbetslös i stället för sjuk. Personen klamrar sig fast vid det arbete som hen är sjukskriven från, trots att hen innerst inne vet att någon väg tillbaka dit inte finns. Och ju längre tid som förflyter på detta sätt desto svårare blir det för den sjukskrivne att börja jobba.
Om man däremot vet på förhand att tiden med sjukpenning är begränsad, ställer man sig mer förutsättningslöst in på att snart återgå i arbete. Hedborg föreställer sig ett fiktivt samtal med den sjukskrivne tidigt i processen: "Ok, vad vill du nu med resten av ditt liv? Det är högst osannolikt att du kommer att beviljas sjukersättning. På ett eller annat sätt är det arbete som gäller. Vill du satsa på att gå tillbaka till ditt nuvarande arbete eller vore det bättre att satsa på något helt nytt? Vi har maximalt ett år på oss."
Det är ett realistiskt och humant förhållningssätt. Och ja, Hedborg förespråkade en tidsgräns på ett år. I dag är den två och ett halvt.
De allra flesta som har hanterat sjukskrivningsfall vet att detta moment 22 är verkligt. Hur vill regeringen hantera det problemet om den väljer att ta bort den bortre tidsgränsen?