I går presenterades Sörmlandspolitikern Gunvor G Ericson som partiets nya ledare för riksdagsgruppen. Och oppositionsrådet i Stockholm, Per Bolund, återgår till riksdagen, tar över Valterssons uppdrag och blir ekonomisk-politisk talesperson.
Miljöpartiets nya språkrör, Åsa Romson och Gustav Fridolin har inte imponerat särskilt mycket hittills. De har agerat som hetsiga ungdomsförbundare snarare än ansvarsfulla mittenpolitiker, i en parlamentariskt bekymmersam situation. Desto mer välkomna är de nya utnämningarna. Med politiker som Bolund och Ericson i toppen förstärks de förhandlingsinriktade och pragmatiska krafterna i Miljöpartiet.
Ericson är sakpolitiskt kunnig med fokus på socialpolitik och folkhälsofrågor. Hon sitter i den stora parlamentariska utredning som har till uppgift att grundligt se över och förbättra socialförsäkringarna.
Bolund är en frihetligt sinnad politiker med djupa miljökunskaper. Han begränsar gärna det statliga bolagsägandet, ser fördelarna med konkurrens inom offentligt finansierad service och talar om företagandets betydelse ur både samhälls- och individperspektiv. Han arbetade som sakkunnig på näringsdepartementet mellan 2003 och 2006, när regeringen var socialdemokratisk. Han vet alltså vad det kan innebära att utöva inflytande utifrån en position nära men utanför regeringen.
Efter valet smälldes dörrarna igen för formaliserat samarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet. Nu, med stora delar av ledarskiktet utbytt, borde det återigen vara möjligt att rekognosera bland de olika varianterna av samverkan.
Och de som var oroliga för att framför allt Mikaela Valterssons sorti skulle leda till en vänsterkantring av Miljöpartiet blev något lugnade i går.