Ingen annanstans i världen har det tryckta ordet så starkt lagskydd som i Sverige. Men till och från utsätts det för angrepp – nu senast från utlandet. Storbritanniens lag tillåter domstolar att utfärda förhandscensur, så kallade ”injunctions”, mot medier. Om en person eller ett företag inte vill att medier skriver vissa saker om honom eller henne, kan personen ansöka om förbud om publicering av denna information.
Även medier som inte är direkta mottagare av förbudet men känner till det anses bundna av det och i vissa fall kan medieföretag förbjudas att ens offentliggöra att ett förbud finns.
Och de brittiska domstolarnas anspråk stannar inte vid landets gränser. Även utländska medier som britter kan ta del av – vilket täcker in de flesta publikationer och eterkanaler av betydelse – kan utsättas för denna förhandscensur.
Tidningen Expressen har nu drabbats av detta. Chefredaktör Thomas Mattsson berättar på sin blogg att Expressen kontaktats av en brittisk advokatfirma som varnat tidningen för att publicera vissa uppgifter om ett aktuellt rättsfall. Vilket rättsfall, advokatfirma och domstol det handlar om berättar inte Mattsson. Information om detaljer skulle nämligen, enligt britternas sätt att se, kunna vara delgivning till de journalister som läser Mattssons blogg. Därmed skulle de vara bundna av förbudet.
Det sista är något långsökt men illustrerar också problemet med det brittiska sättet att hantera yttrandefrihetsfrågor. Redaktörer tar ofta det säkra före det osäkra och backar för sådana påtryckningar. Problemet är alltså inte främst formella rättsliga repressalier mot den som trotsar förbud, utan att medier inte anser det värt att driva dyra processer om lagtolkningar och gränser. Det ger de rika och mäktiga en gråzon i det brittiska rättssystemet där de och deras advokater kan verka för att tysta misshagliga redaktioner.
Detta är än mer påtagligt i den mer uppmärksammade ”förtalsturismen”. Enligt brittisk lag kan en person i, säg, Ryssland driva förtalsprocess i en domstol i Storbritannien för en publicering i ett tredje land, exempelvis Sverige. Och detta även om det skrivna eller sända inte utgör brott enligt, i detta fall, svensk lag. Denna möjlighet har lockat penningstinna men ljusskygga figurer från hela världen till brittiska domstolar. Processovilliga medier (dock inte svenska) har vid ett antal tillfällen gjort upp i godo, backat på sina publiceringar och/eller betalat förlikningspengar till dem som stämt.
I praktiken är det omöjligt att verkställa en sådan dom mot ett medieföretag Sverige, om det inte har tillgångar i Storbritannien som kan utmätas. Vilket gör att svenska redaktioner lätt kan strunta i dessa ”injunctions” och förtalshot. I länder med svagare rättsligt skydd för det fria ordet kan vara annorlunda.
Den brittiska regeringen och framför allt Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg har lovat att ta itu med åtminstone förtalsturismen men ännu har inget genombrott skett. En möjlig förklaring är att skandalen kring tidningen News of The World har blockerat en diskussion om utvidgning av mediernas manöverutrymme.
Men förändring behövs och frågan bör drivas av politiker även utanför Storbritannien. Ungerns begränsning av fri- och rättigheter har lett till skarpa tillrättavisningar från EU. Storbritanniens mångåriga strypande av det fria ordet i Europa (och på annat håll) borde inte bekymra europeiska ledare mindre.