I söndags fick hbtq-rörelsen sitt eget Utøya. I torsdags drabbades Storbritannien av sitt första politikermord i modern tid.
Den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox sköts och knivskars utanför ett bibliotek, bara en vecka innan hennes landsmän går till val. Det är omöjligt att inte dra paralleller till 2003 och mordet på dåvarande utrikesminister Anna Lindh.
Två kvinnliga stigande stjärnor inom socialdemokratin, starkt engagerade i folkomröstningar om nationens framtida EU-deltagande. Ja till att Sverige inför euro. Ja till att Storbritannien stannar i Europeiska unionen.
Då slår en mördare till med full kraft. Samhället drabbas av kollektiv sorg. En man blir änkling. Två barn mister sin mor. Och allt känns fruktansvärt meningslöst.
Att kampanjerna tar en paus är ingenting konstigt. En del behöver hämta sig från chocken innan de tar nya tag.
Men det tillfälliga stoppet löser ingenting. Vare sig i Sverige eller i Storbritannien, där tonen i politiken blir allt mer problematisk.
I sociala medier har normen för vad som är normalt att häva ur sig om meningsmotståndare flyttats och många britter vittnar om att debattklimatet har hårdnat markant. Som utrikesminister Margot Wallström (S) uttryckte saken i Aktuellt, innebär den här sortens omröstningar att människor tvingas att välja sida – ja eller nej, för eller emot – varpå många ställs mot varandra i en redan polariserad debatt. Om frågan dessutom beskrivs som om den handlar om liv och död och nationens överlevnad – och inte som en fråga om ideologi eller ekonomi – ökar risken för att orden övergår i våldsamma handlingar.
Därför ställer det höga tonläget, som bör ifrågasättas men är svårt att kollektivt backa sig ur, ökade krav på säkerheten runt politiker. Enligt uppgift ska Cox ha mottagit flera hot under valrörelsen. Även om det inte behöver finnas en koppling mellan dem och mordet börjar tiden när folkvalda kunde möta väljare under avslappnade former eller gå på stan utan livvakt tyvärr att lida mot sitt slut.
I alla fall om de är bland de högst uppsatta eller har tagit ställning i frågor som väcker känslor, som flyktingmottagning eller Storbritanniens vara eller icke vara i EU. Inte minst då Brexit-förespråkarna leder i opinionsundersökningarna.
Det senare är för övrigt en annan dålig nyhet. Storbritannien har väldigt lite att vinna, men mycket att förlora, på att lämna unionen. Samma sak gäller Sverige, eftersom Storbritannien är en betydande handelspartner, och ett brittiskt utträde skulle försvaga EU:s gemensamma röst gentemot omvärlden.
Samtidigt handlar mordet på Jo Cox inte om export och invandring – för eller emot ett EU-medlemskap – utan om att samhället måste skydda dem som utövar sin rätt att driva opinion. I en rättsstat ska ingen behöva välja mellan att dö stående eller att leva sitt liv på knä, för att travestera Charlie Hebdos förre chefredaktör Stéphane Charbonnier, som mördades i januari 2015.
Det gäller i synnerhet människor som Jo Cox, som tar på sig politiska uppdrag och står upp för sina åsikter. Därför är det bästa sättet att hedra hennes minne att inte låta mordet tysta opinionen. Den politiska debatten ska föras stående, inte sittandes på knä.