Tills vidare är det ändå möjligt att det som hänt i finansutskottet – och fortsätter i kammaren i dag – är en engångshändelse, till stor del orsakad av att SD kunnat taktiskt utnyttja inre skattekonflikter inom socialdemokratin.
Felsteget av S – för ett stort sådant är det fråga om – föregicks av ett mycket hårt tryck mot partiledningen. Kravet var att den skulle vika sig för Vänsterpartiets syn på jobbskatteavdraget, och gå till val på att lova att från 2015 riva upp åtminstone den nu i höst beslutade etappen.
Det stämde dock inte med S-ledningens uppläggning. Att gå till val på att ta ifrån löntagarna deras jobbskatteavdrag vågar varken S eller SD.
Ledningen inom S körde därför över sin vänsterflygel men skulle sedan trösta denna med en godsak. Till detta hade SD inviterat redan i somras då de erbjöd S exakt det som nu utspelas. Bara detta borde ha fått S-riksdagsgruppen, och i ännu högre grad Stefan Löfven själv, att låta bli. Men så blev det inte.
Socialdemokraterna landade därmed i en ståndpunkt som i sak passar såväl V som SD, men riktar slaget mot många av de tjänstemannayrken som har stor betydelse i såväl vård och utbildning som i exportindustrin och andra delar av näringslivet. Det strider både mot vad Socialdemokraterna påstår sig vilja med en konkurrenskraftig ekonomi och mot deras egen politik vid den stora skattereformen.
Dessutom går beteendet inte ihop med Stefan Löfvens uttalande om öppenhet för parlamentarisk samverkan med de flesta, utom SD. Hans partivänner kunde inte ha försvagat trovärdigheten i det uttalandet så mycket mer effektivt än de nu gjort i finansutskottet.
Inkomstskatten skadar, om den ges skarpa marginaleffekter, arbete och företagande, och den försvagar den ekonomiska basen för välfärden. En hel rad skatter gör mindre skada, och kan användas utan att de fördelningsmässiga effekterna blir sådana att välfärdsklyftorna i samhället vidgas på något påtagligt sätt.
Det hade varit möjligt att både flytta upp brytpunkten och göra något åt "värnskatten". Genom omfördelningar mellan olika skattebaser och avskaffande av kryphål och skattefördelar som väsentligen tillfaller höginkomsttagare hade detta helt eller delvis kunnat lösas efter 2006, och långt dessförinnan.
Huvuddelen av regeringen har undvikit möjligheten, men till sist gått med på det mycket begränsade steg som nu förenat en opposition från SD till V.
Det har legat dubbla hänsyn bakom att frågan lämnats olöst. Man har inte önskat störa den framgångsrika strategin med jobbskatteavdraget genom att utmana dem som brukar gå emot varje inkomstskattesänkning även när den finansieras med omfördelningar. Förmodligen ännu mer avgörande har varit de borgerliga intressegrupper som slår vakt om olika förmåner och kryphål, och inte vill offra något av detta för att få ner den skatt som särskilt slår mot arbete – och mot många av exportindustrins och den offentliga sektorns nyckelbefattningar.
Rätt mycket negativt kan alltså sägas om de fyra oppositionspartierna i denna sak. Men vad dessa fyra faktiskt inte kan anklagas för är att bära hela ansvaret för att de mycket hårda skattesatserna ovanför brytpunkten lämnats utan åtgärd under en lång rad år.