EU behöver byte av ledning, det krävs skifte av kurs även i personfrågor. Annars kan knappast den nödvändiga förändringen bli av.
De viktiga delarna av samarbetet behöver stärkas. Förtroendet mellan medlemsländerna behöver återupprättas.
Onödiga och missriktade regleringar behöver tas bort.
I slutet av 2014 tar mandatperioderna slut för först EU-kommissionens ordförande Barroso och sedan ordföranden i ministerrådet Van Rompuy.
Just detta slags ledande figurer bör medlemsländerna undvika nästa gång, kompromissnamn som utses för att de är tillräckligt politiskt svaga.
De kommande åren behöver de ekonomiska kriserna övervinnas, innan de leder till att länder utträder eller gör sig helt omöjliga. Det krävs reformpolitik, bland annat för att övertyga väljarna i Storbritannien om att landet bör vara kvar i EU.
Båda delarna kräver dels förmåga att samla medlemsländer och EU-parlament kring förändringar, dels en kraft som är tillräcklig för att bryta ingrodda mönster av regleringsmentalitet, centralisering och byråkratmakt i Bryssel.
Skiljelinjerna mellan socialdemokrater, konservativa och liberaler är inte mycket till hjälp här. Det viktiga är personlig förmåga och tillräcklig politisk tyngd för att få medlemsländer med sig.
Det ligger, kan man tycka, nära till hands att hämta kommissionens ledning från något av de länder som gjort mer rätt än andra och undvikit den spiral av svag produktivitet, oansvarig ekonomisk politik, regleringar och privilegier som orsakat bank- och budgeteländet i främst södra Europa.
Det skulle då tala för att den nye kommissionsordföranden bör tas från Norden, eller Tyskland eller kanske Holland eller Polen.
På sina håll går tydligen diskussioner i just den riktningen. Den stora amerikanska tidningen Wall Street Journals redaktionschef i Bryssel, Stephen Fidler, återgav i torsdagens nummer en del han hört.
Det var slående hur många nordbor han hade hört nämnas som kommissionsordförande, däribland alla tre statsministrarna i Danmark, Finland och Sverige.
Det ligger på ett sätt mycket i tanken.
Är det någonstans det finns en politisk kultur att utgå från för en grundlig reform i Bryssel, och för en brytning med många av stagnationsmekanismerna i Europa, så är det i de nordiska länderna.
Det finns också från Nordeuropa mycket starka skäl att vara missnöjd med hur det gått till under Barroso och flera av dennes företrädare.
Sverige och några andra länder bör vara inställda på att skicka så tunga och reformsinnade ledamöter som möjligt till EU-kommissionen.
Samtidigt visar erfarenheten att även för de högt kvalificerade ledamöter som Danmark, Finland och Sverige nu har i kommissionen är det arbetsamt att nå resultat ens på det egna området, och nästan omöjligt att påverka de stora dragen så länge det inte finns en samverkan om förändring mellan kommissionsordföranden och några av de tyngsta medlemsländerna.
Viktigare än att få en ordförande som heter Thorning-Schmidt, Katainen eller Reinfeldt är att ordföranden har ett stort och viktigt medlemsland bakom sig, och är en allierad med de nordiska länderna för reformer, och framför allt kan samla stöd på fler håll.
Det är dessutom inte lätt att som sittande statsminister i ett land vara kandidat till ett internationellt uppdrag.
Steg ett är i alla fall att börja tala allvar, och föra en uppriktig diskussion om vad som behöver ändras i EU. Annars kan det bli en repris – med en till som Barroso.
Alla tre nämns de nu som tänkbara för ordförandeposten i EU-kommissionen – statsministrarna Fredrik Reinfeldt, Helle Thorning-Schmidt och Jyrki Katainen. Inget av namnen är orimligt, men frågan är om någon av dem vill, och framför allt är frågan om någon av dem väger tungt nog i Europa.
FOTO: ERIK MÅRTENSSON / SCANPIX