Inför torsdagens brittiska val tydde diverse opinionsundersökningar på att en benhård strid om regeringsmakten var att vänta. Så blev det inte och resultatet ger skäl till oro.
Ett av två sittande regeringspartier, konservativa Tories, gjorde en stark slutspurt och fick egen – om än knapp – majoritet. Rejält med stryk tog däremot deras regeringskollegor Liberaldemokraterna, vars väljare flydde åt alla håll.
Inte heller socialdemokratiska Labour, anförda av Ed Miliband, gjorde något vidare val och förlorade så gott som samtliga "sina" valkretsar i Skottland till de skotska nationalisterna i SNP. Det EU-kritiska, invandrarfientliga och populistiska UKIP växte visserligen procentuellt, men tappade ett av sina två mandat, samtidigt som partiledaren Nigel Farage missade parlamentet.
Under gårdagen duggade sålunda avgångsbeskeden tätt. Såväl Miliband (Labour) och Farage (UKIP) som Nick Clegg (Lib Dem) lät meddela att de lämnar sina poster. Clegg fick därmed betala ett högt pris för samregerandet med de konservativa, en sits som även delar av det egna partiet har varit skeptiskt inställda till.
Storbritanniens premiärminister kommer alltså fortsättningsvis att heta David Cameron. Frågan är dock hur denne ska hantera den sköra majoritet som det konservativa partiet har tilldelats samt förhålla sig till EU-skeptikerna inom de egna leden.
För att blidka dessa skeptiker, och motverka UKIP:s tillväxt, har Cameron tidigare lovat två saker: Dels att villkoren för Storbritanniens EU-medlemskap ska omförhandlas och dels att en folkomröstning om landet ska vara kvar i unionen eller ej ska hållas senast 2017.
Vad gäller den första punkten har Cameron menat att förhandlingarna bland annat bör beröra en viss återföring av makt från EU, samt minskad rätt till välfärdstjänster för utifrån kommande EU-medborgare och skapandet av mekanismer för att förhindra framtida migrationsvågor från nya medlemsstater.
Tories svaga minoritet i parlamentet riskerar att göra Cameron än mer lyhörd för EU-skeptikerna i partiet. I så fall är det även upplagt för att konflikten med EU hårdnar. Sannolikt skulle situationen kunna dämpas något om de nu kraftigt decimerade men EU-vänliga Liberaldemokraterna åter fick plats i regeringen.
Vad gäller den andra punkten – det genompopulistiska löftet att hålla en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap – har Cameron inget annat val än att leva upp till det sagda. Vid sitt segertal i går, utanför premiärministerresidenset, upprepade han följdriktigt sin utfästelse.
Trots att EU behöver Storbritannien och Storbritannien i ännu större utsträckning behöver Europeiska unionen, tornar orosmolnen upp sig. EU måste under den närmaste tiden agera med kraft i frågor som miljö, migration och utrikespolitik. Det arbetet blir inte hjälpt av att ett stort medlemsland inte vet vad det vill med sitt medlemskap i unionen, eller om det ens ska vara kvar.