Storbritannien har i sådana frågor ofta varit på samma sida som Sverige, oavsett om regeringen i London bestått av socialdemokratiska labour, konservativa tories, eller en koalition av de senare och liberalerna.
Det är på goda grunder enighet mellan svenska socialdemokrater, liberaler och konservativa, om att det är ett starkt svenskt intresse att Storbritannien stannar i EU. Lättnaden var påtaglig över att David Cameron kunde göra upp med de andra i EU på toppmötet i slutet av förra veckan. Att man borde gå britterna till mötes, så pass att han skulle ha underlag för en ja-kampanj, har varit en ofrånkomlig slutsats.
Men det som nu står på spel är mycket mer än då Cameron gav sig in på sitt inrikespolitiska taktikspel om en folkomröstning om EU. Sedan har hotbilderna mörknat, i Europa och världspolitiken. Om Storbritannien i sommar skulle säga upp medlemskapet skulle det bli en försvagning av de västliga samarbetet, med följder långt utanför själva EU-området. Det skulle stärka många av demokratiernas fiender, inte minst Putin-regimen. Det skulle också gynna de rörelser på politikens extremare kanter som vill försvaga och slå sönder EU, och som i mycket drar åt samma håll som Putin-Ryssland.
Så det handlar om mycket mer än Camerons kravlista, där han fick tillfredsställande besked om en rad frågor. En bra sak för Sverige är det man enats om när det gällde regler för euroområdet som kan starkt påverka länder som inte infört euron men har betydande bank- och finanssektorer.
Nästan ingen direkt betydelse för oss har däremot de begränsningar Cameron fått igenom för en del sociala förmåner för EU-medborgare som yrkesarbetar i Storbritannien. Men det krafsas i en del av EU:s inre marknad som har stor betydelse för både ekonomin och människors frihetskänsla i Europa, den öppna arbetsmarknaden. Det är mycket olyckligt om det utlöser att fler länder försöker hitta plocka bort bitar ur rätten att i EU röra sig över gränserna för att ta jobb och starta företag. Trist symbolpolitik kan det också bli av möjligheten att räkna ned barnbidrag efter index för levnadsstandarden i föräldrars hemländer. Det kan fresta sådana som letar nya sätt att visa upp sig som snålare mot utlänningar.
Folkomröstningen i juni blir viktig för demokratiernas samarbete och därmed för vår säkerhet. Cameron har spelat ett allt mer riskabelt taktikspel för att hantera en sönderslitande konflikt i sitt eget parti. Förra gången britterna röstade om samma sak, för 41 år sedan, vann Ja till Europa med 67 procent mot 33. Då var det labour som var djupt splittrat och hade en trixig, manövrerande ledare, Harold Wilson. Då bildades ändå en bred och stark gemensam ja-kampanj av socialdemokrater, konservativa och liberaler. En sådan effektiv brittisk samling för Europa är i dag svår att föreställa sig.
Så mycket mer påfallande är hur extremisterna – och det gäller även brittiska ytterkanter – förenas i hoppet att Storbritannien ska fördjupa EU:s kris. På ett massmöte i London här dagen uppträdde ytterhögerdemagogen Nigel Farage – lierad med Åkesson – ihop med vänsterextremisten George Galloway, utesluten ur labour på grund av de mycket nära relationerna till massmördaren Saddam Hussein.
Djupt pinsamt för Cameron är att såpass många i hans egen parlamentsgrupp rör sig i samma sällskap.