Det blir i minst lika hög grad en propagandatillställning för statsmakten och dess innehavare.
Men styret i Minsk, jämfört med det i Kreml, är mer primitivt och mindre anpassat till de krav den moderna pr- och kitschmiljön ställer på hur en auktoritär regim och en polisstat ska uppträda för att utnyttja stora idrottsevenemang. Nyligen gick det upp för de mindre illusionsfria nyhetsmedierna i olika länder att statsmakten i Minsk ställer upp ett villkor för att ge visum till journalister som vill till Vitryssland när VM spelas. Ska de ha visum får de rapportera om hockey, men inte om annat.
Censurmentaliteten är ju omisskännlig. Men de styrande i staten och ishockeyförbundet i Minsk – och det är ungefär samma sak – är ju vana vid att få hjälp med en del censurpåhitt. När VM spelades i Stockholm fick de assistans från svenska hockeyförbundet med att ingripa mot åskådare som visade upp den vitryska flaggan, alltså den som var nationsflagga under ett antal år efter Sovjets fall, men som nu förbjudits av regimen i Minsk.
Efter den tjänstvilligheten gentemot Minsk kan man ju inte bli förvånad när det svenska hockeyförbundets ledning uppträder blekt inför det senaste pressfientliga tilltaget från regimen i Minsk. Det har, ska man veta, krävts ett stort mått av västlig undfallenhet mot diktatursystemet för att Vitryssland skulle kunna tilldelas hockey-VM. När det gäller olympiaderna är Sveriges och andras OS-organisationer flata inför sådant som Putins OS-anspråk. Men OS är svårare att påverka, ungefär som FN, med ett stort diktaturinslag.
Av Internationella Hockeyförbundets dryga 50 fullvärdiga medlemmar, liksom i styrelsen där Sveriges Christer Englund sitter, hör en helt överväldigande majoritet hemma i demokratier. Belöningen till makten i Minsk, där polisministern dubbeljobbat som hockeychef, var inte alls nödvändig. Den hade med lätthet kunnat avstyras, om inte ryggradslösheten varit så utbredd.