Ett statligt riskkapitalbolag som Inlandsinnovation i Östersund, skapat av alliansregeringen efter vallöfte av Maud Olofsson 2010, är inte bara partipolitiskt nyttigt. Det är mycket praktiskt användbart för satsningar i skogslänen.
Här är det inte fråga om förbittrad, resultatlös missnöjespolitik, där det vevas om äkta eller inbillade orättvisor mot glesbygden, och där det tävlas i att klaga högt och skälla grovt på syndabockar. Sådan populism har förekommit i Centerpartiet också, inte minst när Olof Johansson ledde partiet.
Men med ledande personer som Maud Olofsson och jordbruksministern Eskil Erlandsson – båda med gedigen kunskap om företagandets villkor på landsbygden – blev den andra, mer konstruktiva sidan av partiets glesbygdspolitik dominerande.
Inlandsinnovation – som i likhet med Matlandet Sverige är ett exempel på Centerns konkreta, verklighetsnära klientelpolitik – har i veckan utsatts för ett mycket hårt angrepp av tidningen Dagens Industri, som särskilt har valt riksdagsledamoten Per Åsling (C) till måltavla.
Statlig riskkapitalverksamhet kan det vara många problem med. Men man bör även tänka på att den jämfört med flera andra slag av glesbygdspolitik är mer sakinriktad och mindre populistisk.
Satsningen har dock fått rätt mycket karaktär av centerpartikluster, där partiet satt en av sina mer habila operatörer, förre LRF-chefen och statssekreteraren Leif Zetterberg på ordförandeposten. Den har flera inslag av samarbeten med en krets av bolag inriktade på utveckling i Jämtland, där Per Åsling och hans släktingar är i hög grad drivande.
Denna riskkapitalverksamhet, med statliga och privata och EU-pengar samordnade för att möjliggöra satsningar i Jämtland, tyder på både framåtanda och markkontakt. Samtidigt måste ju risken för mygelekonomi och kalkyler påverkade av partiintressen eller lokala kompisrelationer förebyggas.
Det är mindre lyckat att samme riksdagsman Åsling agerar med formella uppdrag och informella relationer på flera olika nivåer, helt lokalt i bolagsgrupper kring Trångsviken, regionalt samt som nyckelperson i riksdagen när det gäller var satsningar kan åstadkommas och hur de kan lokaliseras till Jämtland.
Men detta bevisar inte att pengar satsats fel, och framför allt inte att riksdagsmannen gynnat sina personliga intressen. Det är bygdens intressen, och eventuella målkonflikter med skattebetalarnas intresse, det handlar om.
Dagens Industri gör gällande att en tämligen tillfällig VD i ett av de kapitalfördelande bolagen påstår att Åsling för några år sedan var angelägen att styra pengar till bolag där har själv var pådrivande på andra sätt. Men någon skandal har tidningen inte hittat, även om den visar upp ett stycke intressant samhällskunskap.
Det verkligt egendomliga exemplet på vad centerklustret i statens riskkapitalverksamhet kunnat åstadkomma finns inte ens i Jämtland, men i Almi-gruppen. Spritbränneriet Mackmyra i Gävle lyckades få ett statligt kapitaltillskott.
I detta starkspritbolag är lantbrukskooperationen en mångårig och stor intressent. Centern har ihärdigt men förgäves arbetat för att bolag som Mackmyra skall få öppna privata alkoholbutiker. Det besynnerliga ägartillskottet kom via Almi, och där hade Centerns näringsdepartement placerat en vice LRF-ordförande som styrelseordförande.
Mygelekonomin, med lån och kapitaltillskott under inverkan av regionala och politiska kontaktnät, är en risk. Baksidan av den centerpartistiska bolagsstödspolitiken är att just den risken kan öka.