Centerpartiet har under de senaste åren varit ett famlande parti. Centerns sentida liberala orientering har inget att hämta ur partiets historia. Där finns inga band bakåt till svensk liberalism som en frihets- och social reformrörelse.
Centerliberalismen har i stället gärna varit smal och verklighetsfrånvänt teoretisk, som vid det misslyckade försöket 2012 att skriva ett nytt partiprogram. Vid andra tillfällen har partiet förväxlat ekonomisk liberalism med särintressepolitik framdriven av näringslivets lobbyorganisationer.
Valet av Annie Lööf till partiledare 2011 handlade inte så mycket om ett val av en politisk inriktning som uppslutning kring en person som partiet uppfattade som en skicklig kommunikatör och debattör. Åsiktsmässigt tvingades Lööf åka slalom för att distansera sig från sina tidigare, för partiet allt för radikala, libertarianska ståndpunkter.
Denna ledarsida tillhörde dem som var mycket kritiska till den processen i allmänhet och till Lööf i synnerhet (se huvudledaren "Kameleonten", 26 augusti 2011).
I dag finns anledning att omvärdera en del av detta. Det senaste årets debatt om invandringen har lockat fram Centerpartiets bästa sidor. Där andra partier har svajat har Centern och Lööf stått rakryggade.
Medan KD, FP och M har lanserat olika förslag för att skärpa invandringspolitiken har Centern hållit fast vid den politik som Alliansen gick till val på.
"Jag känner oro över vart samhällsdebatten är på väg. Alla förenklingar. Alla sammanblandningar", sa Annie Lööf i sitt sommartal. "Borgerlighetens svar får aldrig bli att slå följe med de krafter som spär på och exploaterar människors oro."
I den föräldralediga Lööfs frånvaro öppnade ordförande Anders W Jonsson Centerstämman i Falun i helgen. En stor del av hans tal var en appell för att Sverige ska vara välkomnande mot människor på flykt.
Det budskapet har framförts även av andra partiers ledare. Men till skillnad mot dem bakar inte de ledande centerpartisterna in kodspråk av typen "vi måste våga tala om problemen" och "ta folks oro på allvar" när de talar om invandring.
Och i dessa frågor tycks det finnas en bred enighet i partiet, så tydlig att invandringsmotståndaren Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C) från Östergötland gick upp i talarstolen på stämman för att kasta in handduken.
Det här är dock inte något nytt i Centern. Lika rakryggat stod partiet 2004 när diskussionen om övergångsregler för medborgare från de nya EU-länderna var igång.
Medan Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet förespråkade sådana regler stod Centerpartiet och Maud Olofsson upp för öppenheten, att samma fria rörlighet skulle gälla för medborgare från gamla som nya EU-stater.
Det finns fortfarande åtskilligt att invända mot centerliberalismen. Där finns alltjämt mycket ogenomtänkt särintressepolitik som gynnar skatteavdragslobbyn och bejakar krav från arbetsgivarorganisationer. Men när det gäller de grundläggande frågorna om människors frihet, som kommer tydligast till uttryck i synen på invandring, står Centern för en principfast liberalism.