Det som gav henne svårigheter och två gånger bidrog till hennes fall är ju inget som försvunnit. Trycket från en förment vänster i socialdemokratin och en del av LO:s förbundsledningar kan blockera Socialdemokraternas förmåga att hantera stora frågor och göra partiledares situation besvärlig eller omöjlig. Stefan Löfven står nu inför att genomgå samma prov.
Mona Sahlin har talang för att utmåla sig själv som offer, på lite väl ensidigt sätt. Hon hade väl i själva verket blivit partiledare 1996 – och hållit Ohly borta 2008 – om hon varit bättre bildad och påläst med större förmåga att sätta sig i respekt. Men det hon sade om hur hon fick delar av facket emot sig finns det en hel del substans i. Det som då hände är dessutom lärorikt, även i dag.
När löneinflationen var en dramatisk fara för jobb och samhällsekonomi, och regeringen inte förmådde samla sig till en mer restriktiv budgetpolitik – satte Ingvar Carlssons regering ihop ett paket där en tids pris- och lönestopp ingick. Det hade förankrats inte bara i riksdagsgruppen utan även i ledningarna för LO-förbunden. Mona Sahlin fick strax innan proposition lades överta den heta potatisen och efter bara veckor som minister ta ansvaret för ett förslag, som sedan föll.
Hon överdriver väl något hur ensam hon blev om att försvara regeringens påstådda "strejkstopp" när det började blåsa. Men att hon högerstämplades på ett antal fackliga kanslier är ett faktum. Det berodde dock inte bara på propositionen, som fälldes av riksdagen. Det var den gången regeringen gick, men Ingvar Carlsson återkom som statsminister med Sahlin kvar i regeringen men finansministern Feldt ute i öknen – det visade sig att han menade att förslaget var missriktat och ett sätt att undfly besvärligare beslut.
Mona Sahlin var under delar av 90-talet en av dem som vågade i klartext säga att den snabba löneutvecklingen var negativ för jobb och välfärd och en del av ett inflationsmönster som måste brytas. Klarspråket bidrog i hög grad till den ovilja som fanns 1995-96 mot att hon – den påstådda "högersossen" – skulle efterträda Ingvar Carlsson.
Men samma insikt som Sahlin vid några tillfällen stod upp för blev det sedan många som anslöt sig till. Den gjorde att industriförbunden på LO- och tjänstemannasidan genom Industriavtalet tog kommandot och medverkade till en låginflationspolitik som blev en framgång med bättre reallöner och fler jobb.
Det är samma fråga som nu åter blivit brännande. Stefan Löfven, ledande företrädare för Industriavtalets strategi, har hamnat på partiledarstolen. Men Löfvens motståndare i andra LO-förbund är på väg mot konflikt, med målet att bryta upp Industriavtalets betydelse.