Reformarbetet riskerar gå ner på snigelfart och etablera bilden av en handlingsförlamad regering. Sverigedemokraterna kan få en styrkeposition som inget parti egentligen vill ge dem. Fredrik Reinfeldt har ett ansvar att leda Sverige ut ur denna situation. Men även delar av oppositionen bör bli bättre på att ta ansvar.
Valrörelsens tal, från båda blocken, om att inte ge Sverigedemokraterna inflytande har visat sig vara lite värt. SD har visserligen kammat noll i sin paradfråga, där regeringen tillsammans med Miljöpartiet tvärtom tagit steg mot en mer generös invandringspolitik. Men det har också varit den enda tunga inrikespolitiska överenskommelsen. I övrigt har Sverigedemokraterna ofta varit tungan på vågen vid viktiga avgöranden.
Regeringen och den övriga oppositionen kan hävda att de lägger sina förslag utan att ta hänsyn till SD. Men så enkelt är det inte. I det parlamentariska spelet finns en ständig lockelse att pejla stämningarna hos det parti som sitter på de avgörande rösterna. Kalla det avstämning, inhämtning av synpunkter, samtal eller förhandlingar – innebörden är densamma. Och det har utan tvekan förekommit.
Svenska Dagbladet berättade i går om hur vice ordförande i trafikutskottet Jan-Evert Rådhström (M) ringde till ledamoten Tony Wiklander (SD) för att diskutera hur Sverigedemokraterna skulle agera om avgifter på Öresundsbron. Tidigare under våren rapporterades om hur Sven-Olof Sällström (SD) i pausen under arbetsmarknadsutskottets sammanträde hamnade på Ylva Johanssons (S) rum tillsammans med ledamöter från V och MP. Sverigedemokraternas gruppledare Björn Söder säger till SvD att de övriga partierna delar upp sina förslag på ett sätt som underlättar för SD att stödja dem.
Sådan är den parlamentariska verkligheten bortom valrörelsens kategoriska uttalanden av typen ”aldrig, aldrig, aldrig”.
Är det då så farligt? Ja, eftersom det onda ofta kommer små steg. Regeringens och de rödgrönas strävan efter att blidka SD kan spilla över på invandringspolitiken och angränsande områden.
Fortsatta nederlag för regeringen i fråga efter fråga av betydelse kan också försämra samarbetsklimatet och låsa positionerna. Det kan försvåra breda överenskommelser om viktiga frågor där det i grunden finns en samsyn mellan Alliansen, Miljöpartiet och/eller Socialdemokraterna.
Fredrik Reinfeldt måste nu leva upp till regeringsförklaringens tal om samarbete med framför allt MP. En framgångsrik reformator är inte bara den som vinner val, utan även den som kan bilda breda allianser. Miljöpartiet bör i sin tur överge sitt eftervalsprat om att partiet saknar mandat för ett organiserat samarbete med Alliansen. När allt kommer omkring är även MP-väljare intresserade av praktiska resultat under denna mandatperiod.
Dagens partiledardebatt i riksdagen kan ge en fingervisning om de två parterna vill gå närmare varandra.