Vi ser inte lika mycket av det i Sverige. Men stagnationen i Europa, med arbetslöshet, finanskriser och statsfinansiella kriser, angår oss också. Drivkrafterna bakom tillbakagången är mång. De går inte att bli av med så lätt som med att stimulera ekonomin med lånade pengar eller låta riksbanker blåsa upp penningmängden.
Delar av kontinenten har försummat sin konkurrenskraft över nästan hela linjen, och kommer, om utvecklingen fortsätter, att sjunka mer och mer och bli omkörda av nya industriländer i Asien, Sydamerika och snart kanske i Afrika.
I länder som Finland, Sverige och Tyskland är den industriella styrkan större. En del av andras misstag har undvikits. Konkurrenskraften är väsentligt bättre än i Italien eller Portugal. Men även i de mer välskötta nordeuropeiska länderna är flera av stagnationens drivkrafter ändå verksamma. För att upprätthålla inkomster och social standard måste avancerat näringsliv förnyas och förstärkas med investeringar för att det som inte längre är bärkraftigt, som Nokia, inte ska bara försvinna utan faktiskt ersättas av ny produktion.
Europa har demografin, en åldrande befolkning, emot sig. USA som är ett dynamiskt invandrarland har en helt annan kraft i att förändras än flera av de kontinentaleuropeiska länderna. En ökad andel äldre ställer stora krav på att socialförsäkringssystem är effektiva och medverkar till ett ekonomiskt riktigt beteende. Drivkrafterna för företagande och arbete behöver bli starkare, skattesystem ska inte belöna ägande utan produktiv och effektiv kapitalanvändning, och de ska främja arbete. Utbildningsväsendet måste ge kunskaper, med en hög nivå i fråga om teknik och naturvetenskap.
Dessutom behöver befolkningen blil friskare, inte sjukare. Att Europa är den i särklass mest alkoholdrickande kontinenten förvärrar stagnationen, inte bara i kontinentens östra och mest försupna del. När dessutom en del av varje ungdomsgeneration förslöas och avtrubbas av cannabisrök förvärras den tendens till arbetsoförmåga, sjuklighet och socialt sönderfall som alkoholföretagen hela tiden arbetar för.
Det går inte att upprätthålla välfärd och konkurrenskraft – i tävlan med en ung, arbetsam befolkning i länder som lyfter sig ur fattigdom – genom att, som gjordes under 90-talet, försumma skolans kvalitet. Inte heller duger det att låta ineffektivitet i sociala system höja skattetrycket i onödan, göra arbete olönsamt, bli förmögen på hus och ränteavdrag, bedöva sig med alkohol och knark och sedan gå i pension tidigt.
Sverige har på några områden sett sådana här faror i tid. Politik har lagts om. Arbetsmarknaden har slutat att vara inflationsmotor. En uppryckning har påbörjats inom skolan. Det finns mer att göra, men vi är på väg – och vi har dessbättre aldrig haft så mycket som andra av privilegiesystem och systematisk lättja i offentlig sektor.
Men det har varit motstånd mot nästan allt som bidragit till att förbättra situationen. På mycket i debatten låter det som om meningen med ett regeringsskifte är att stoppa förändring och rulla tillbaka den ena efter den andra av de reformer som gjort att vi ligger bättre till än andra. Kritiken mot det som är på gång, som skolreformerna och en investeringsfrämjande bolagsbeskattning är envis och sur, och kommer inte bara från vänster.
Den här veckan kommer många att använda Almedalen till att propagera för att vi ska göra fel igen, och bli mer som Frankrike eller andra med växande problem och mörknande framtidsutsikter: Bekvämlighet i stället för effektivitet. Flum i stället för kunskap. Alkohol i stället för hälsa. Bidrag i stället för arbete. Mörkläggning i stället för insikt om vad skola och vård egentligen presterar
Det är dåliga råd. Den som vill se följderna kan åka söder ut.