– I en globaliserad och mer konfrontatorisk värld är vi tvingade att precisera för oss själva vilken grund vi står på, förklarar Danmarks konservativa kulturminister Per Stig Møller.
Vad menar han? Vem är konfrontatorisk gentemot vem, vad är det som ska preciseras, och för vem? Logiken är inte solklar även om man anar varifrån inspirationen kommer.
Såhär formulerar Dansk Folkeparti den kulturpolitiska missionen:
”Vår plikt som nation handlar först och främst om den danska kulturens och dess kristna idétradition. [...] Vi har däremot ingen plikt att främja andra länders religioner, kulturer eller språk. Vi har heller ingen plikt att avstå från att skydda vår kulturellt bestämda tro, normer, traditioner och värderingar.”
Danskheten definieras nu i kulturarvstermer i betydelsen tradition och trosuppfattning snarare än som en uppslutning kring ideal som pluralism, tolerans och inte minst kulturradikalism.
I direktiven sägs också uttryckligen att morgonandakterna i radion och de tv-sända gudstjänsterna i samband med kristna högtider ska fortsätta att sändas. Varför kan inte dessa program försvaras på sina egna premisser, till exempel med hänvisning till lyssnarantal eller, vilket vore naturligt för ett public service-företag, med uppdraget att producera smala program?
Men detta är den inte längre så nya danska given. Främlingsfientligheten draperas i en högstämd språkdräkt men syftar alltid till att skapa ett ”vi” och ett ”dom”. Vi, majoritetsbefolkningen, ska fås att tro att något genuint nationellt är hotat genom närvaron av andra kulturer. Och det trots att populisterna utan undantag misslyckas med att definiera det där unika nationella, samt att förklara exakt hur det är hotat.
Vi känner igen det från nära håll – även om det svenska systerpartiets politik lyckligtvis inte förverkligas. Trots att Sverigedemokraternas medlemmar inte är särskilt kyrkliga och många samfundsledare tar avstånd från partiet, håller SD gärna upp kristendomen som det som förenar oss riktiga svenskar, och framställer detta arv som hotat av mångkulturen och ett muslimskt inflytande.
Det är ologiskt och okunnigt. Den svenska kristendomens stillsamma uttåg från den offentliga sfären förklaras enbart av att sekulära värderingar vunnit bred mark. Och att det ekar tomt i kyrkorna på söndagsförmiddagar beror inte på att muslimerna blockerar kyrkportarna.