Dagen när britterna folkomröstar om de ska stanna kvar i EU. Den 23 juni 2016 kommer alltid att vara en milstolpe – med ett tydligt före och efter.
För oberoende av resultatet tar EU och Europa snart ett steg ut i det okända. Börsen har redan fått sig en törn och även om frågan lyder "Ska Storbritannien förbli medlem i Europeiska unionen eller lämna Europeiska unionen?" är situationen inte riktigt så enkel.
Oavsett om britterna röstar ja eller nej kommer Storbritanniens framtida avtal med EU att skilja sig från dagens. Storbritannien står redan utanför en hel del saker, som Schengen och flyktingpolitiken, och om de stannar kvar väntar ännu fler redan framförhandlade förändringar, som i så fall blir lag i hela unionen. Exempelvis färre sociala förmåner till EU-medborgare som arbetar i andra länder och införande av vissa trögheter mot fördjupning av EU-samarbetet.
Om det blir ett nej stundar å andra sidan en helt ny förhandling, med oklar utgång. De som vill lämna menar att en sorti inte ska ses som en brytning med Europa, utan som startskottet på något nytt, och att Storbritannien även fortsättningsvis kommer att få verka på EU:s inre marknad som vilket EU-land som helst.
Det ska de inte vara så säkra på. Runt om i Europa mumlas det om att ett utträde måste få konsekvenser. Annars är risken att flera länder checkar ut för att börja plocka russinen ur kakan – en smittoeffekt där Brexit leder till Swexit, Frexit och Nexit – vilket på sikt skulle nedmontera hela unionen.
Det senare kan för all del hända i alla fall. Även om det sedan EU:s barndom har funnits skeptiker har de aldrig varit lika samlade som nu, med representanter i både parlament och opinion, och de finns kvar oavsett hur det går i folkomröstningen. Inte minst eftersom utvecklingen under de senaste åren har gått åt fel håll.
Efter andra världskriget rådde viss enighet om att det var bättre att Europas länder höll ihop än grävde ner sig i skyttegravar. Samarbetet började i mindre skala men har undan för undan utvidgats, stärkts och fogats tätare samman.
Men sedan den ekonomiska krisen har trenden vänt. I stället för att bli tajtare har vi glidit isär och i den värsta av världar är dagens folkomröstning den första fallande dominobrickan.
Det vore inte enbart illa för ekonomin. Handel mellan enskilda länder kan regleras i särskilda avtal och syftet med EU är varken att vara en ekonomisk klubb eller en intresseförening för byråkrater.
EU är en värdegemenskap. En garant för att Europa står politiskt enat, och som ytterst syftar till att grannländer som under århundraden varit i konflikt – ofta med vapen – ska arbeta mot samma mål. Det främjar både liv och välstånd. Varken flyktingfrågan, handelsavtalet med USA eller utrikespolitiken blir enklare om varje land hanterar dem helt på egen hand.
Därför vore Brexit ett första steg mot ett svagare Europa.