Det skriver den nya tankesmedjan "Familjen först" på DN Debatt (31/10).
Förutom att påståendet är felaktigt – det går alldeles utmärkt för medlemmar i en familj att dela på sig – är uttrycket farligt. Det är precis den inställningen som möjliggör hederskulturer, där unga kvinnor inte i första hand ses som självständiga individer med egna drömmar och förmågor, utan som en del av en familjeenhet, som förväntas leva sina liv enligt kollektivets regler.
Principen att individen var underordnad kollektivet, låg även till grund för sambeskattningen som länge höll många kvinnor borta från arbetsmarknaden och indirekt sa att mammans plats var i hemmet, där hon förväntades ta hand om familjen. Hon skulle alltså inte leva sitt eget liv, utan finnas där för andra.
Att inte acceptera den ordningen betyder inte att man vill föra Sverige i familjefientlig riktning – ett uttryck som tankesmedjan använder. Att mamma-pappa-barn-konstellationen under de senaste decennierna har fått sällskap av andra samlevnadsformer, som inkluderar exempelvis samkönade relationer, ensamstående föräldrar och bonusbarn, är tvärtom att flytta fram familjens positioner. För alternativa familjer har alltid funnits, alternativt velat finnas, men det är först nu som de har börjat accepteras.
På frågan "Hur mår familjen i Sverige i dag?", som ställs av den nya tankesmedjans styrelse – bland annat bestående av Alf Svensson (KD) och riksdagsledamoten Mikael Oscarsson (KD) – är svaret att de senare familjerna sannolikt mår bättre än någonsin. Det gäller inte minst barnen som nu växer upp med vetskapen att deras familjer är lika riktiga som klasskompisarnas.
En annan formulering i artikeln lyder: "När politiken tar över föräldrarnas beslutsrätt om barnens omsorg och skolgång är i själva verket demokratin ute på ett sluttande plan".
Meningen låter kanske harmlös, men omsatt i praktisk politik innebär den slutet på skolplikten, som var en av 1800-talets viktigaste frihetsreformer. För det är inte av ondo som politikerna, inte föräldrarna, har sista ordet i utbildningsfrågan, utan för att värna alla barns rätt till utbildning. Detta eftersom det finns föräldrar som av olika skäl föredrar att barnen inte studerar, alternativt helst ser att barnen får en utbildning starkt präglad av en viss livsåskådning, där moment som i dag är obligatoriska tas bort.
Därför är det historielöst att hävda att familjens bästa alltid är liktydigt med föräldrarnas vilja. Dels för att det som är bäst för en familjemedlem inte alltid är bäst för en annan. Dels för att barnet är en egen individ, med egna rättigheter, som ska ges möjlighet att forma sitt eget liv. Det förutsätter att personen har fått en bred kunskapsbas att stå på och har mandat att fatta egna beslut, utan att först be om familjens godkännande.
Därför måste vi hålla fast vid den liberala principen att den minsta enheten i samhället är individen. Inte familjen.