Det är beklagligt att när det äntligen kommer en närgången granskning av statschefen, så handlar den om sex, strippor och spritfester. Den kastar en skugga över kungens karaktär och omdömesförmåga, men lyckas inte mer än antyda att festexcesserna kan ha inverkat menligt på hans uppdrag att representera Sverige.
Kungen har en krets av inflytelserika och festglada vänner. Inget nytt där. Men viktigare än frågan om hur deras fester arrangeras är frågan om och hur dessa personer gynnas av att ha direkt tillträde till statschefen. Påverkar kungens privata kontakter hur hovet väljer ut vilka företagsevenemang som ska ges kunglig glans? Hur går urvalsprocessen till? Eller vad förväntar sig Bertil Hult i utbyte mot att bekosta kronprinsessparets bröllopsresa? Detta slags frågor är fortfarande obesvarade.
Ändå är Sjöbers, Rauschers och Meyers vinkel sorgligt följdriktig. Statschefens kanske enskilt viktigaste uppdrag är att producera en tronarvinge. Eftersom det kungliga ämbetet kretsar kring monarkens person, blod och gener kan även hans sexliv betraktas som något av en pervers offentlig angelägenhet.
I bästa fall har Thomas Sjöberg och hans två medförfattare banat vägen för ett annat slags granskningar av kungahusets verksamheter. Om medierna tog sin granskande uppgift på allvar och slutade fjäska, skulle hovet tvingas svara på frågor och bemöta kritik på samma sätt som övriga offentliga institutioner. För närvarande är hovjournalistik en uddlös skvallergenre med rapportering av trivialiteter och intervjuer med infantila frågor till och inställsamma tilltal av de kungliga.
Den motvillige monarken, heter biografin. Som illustration av att kungen inte vill vara kung berättas att han som femåring gav sin storasyster en örfil när hon berättade för honom att han skulle bli kung. Hur kungen på senare år har känt för sin position, framgår inte. Däremot är det uppenbart att en studievägledare knappast skulle ha föreslagit Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte att bli statschef.