Mer drivande bakom konfliktnivån mellan de seriösa partierna är en del av de ekonomiska partsintressena samt den okultur av negativt kampanjande som brett ut sig bland kampanjstrateger.
Från två av de politiska ungdomsförbunden kom ett ovanligt men tänkvärt julbudskap mot det dåliga samtalsklimatet mellan de huvudsakliga regeringsalternativen. Linda Nordlund, Liberala Ungdomsförbundet och Magda Rasmusson, Grön Ungdom, skrev i DN tillsammans med Lorenz Tovatt (GU) och Erik Scheller (LUF). Det de varnar för är att "skyttegravar ... grävs djupare" så att "vallar ... på båda sidor om blockgränsen riskerar att under lång tid framöver förlama det svenska politiska systemets förmåga att genomföra reformer."
Det är inte en obefogad varning. Reformkraften, som gjort att Sverige klarat sig så mycket bättre än en rad andra länder, hotas inte enbart av extremisterna till höger och vänster och av missnöjesagitationen från gruppintressen. Låsningar kan leda till avbrott i kompromissanda och samarbetsförmåga mellan de fyra icke-socialistiska allianspartierna och de båda nuvarande regeringspartierna.
Leif Lewin, tidigare professor i statskunskap i Uppsala, senast mer uppmärksammad för en eftertänksam analys av varför kommunaliseringen av skolan gick snett, skrev före jul i Upsala Nya Tidning om höstens utveckling som ett "handlande utan kommunikation" som kan framkalla krafter som man sedan inte kan behärska. Han förordar en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och hela alliansen, om viktiga frågor, med eller utan koalitionsregering.
Liknande uppfattning har alltså inte bara en del veteraner som Leif Lewin, utan även minst ett par av ungdomsförbunden. Det de och andra kan iaktta är att kampen om regeringsmakten genom våldsamma angrepp i ekonomi- och plånboksfrågor har spetsat till motsättningar på ett sätt det inte finns saklig grund för – samtidigt som intresset och förmågan tunnats ur när det gäller att inspirerat och engagerat försvara viktiga demokratiska och frihetliga värden mot extremister.
De båda ungdomsförbunden är tämligen försiktiga med nya koalitionsprojekt, men de lägger tonvikt vid att man bör dels gemensamt skydda pensionsreformen och friskoleuppgörelsen, dels enas om att gemensamt försöka formulera en mer ambitiös politik för klimatåtgärder och skattereform.
Detta är inga dåliga prioriteringar. Det som föreslås ska inte förväxlas med att det inte blir någon opposition kvar utom höger- och vänsterextremister. Det kommer att finnas rikligt med frågor kvar att vara oense i – och skulle mot nuvarande odds en koalition över blockgränsen ändå bildas kan några seriösa partier väntas stå kvar utanför som konstruktiv och ansvarsfull opposition.
Det som fattas i många inlägg i dessa frågor är dock en tillräckligt skarp udd mot de mer närsynta och hämningslösa intresseorganisationerna, som gynnar hejdlöst missnöje och låter sig användas som slagträn mot de flesta slag av reformpolitik. Men fler ungdomsförbund, och framför allt partiledningar och riksdagsgrupper, bör lyssna på kloka synpunkter från de i många sakfrågor annars mycket oense LUF och GU.