Tyvärr kan stigande matpriser ha andra förklaringar. Dåligt väder kan förstöra skördar från den ena månaden till den andra, med en snabb prishöjning på stapelvaror som vete, majs eller ris.
Ofta kan det ta minst ett år, ofta flera, för lantbruket att reagera på det höjda priset med att byta grödor, odla ny mark eller göra andra investeringar för höjd produktion. Plötsliga och höga pristoppar för viktiga livsmedel kan göra människor som lever i städer med små inkomster både fattiga och hungriga.
2008 steg matpriserna på världsmarknaden med en tredjedel på bara några månader. Som väntat föll de sedan snabbt tillbaka, den akuta matkrisen blev tillfällig. Men nu är det dags igen. Både Internationella Valutafonden (IMF) och FN:s livsmedelsorgan FAO gör sammanvägda prisindex för ett stort antal viktiga livsmedel. Dessa har åter hastigt lyft till 2008 års höga nivå.
Än mer oroande är den nya långsiktiga trenden. Från början på 90-talet blev livsmedlen i världshandeln en fjärdedel billigare fram till en vändpunkt 2002. Sedan har IMF:s index stigit omkring 80 procent, och det bortsett från prispucklarna 2008 och 2010-11!
En ihållande prisstegring tyder på att den ökade efterfrågan på mat inte lockat fram så mycket ökad odling. Om utvecklingen inte vänder blir det mer hunger och misär.
Det går ändå att förbättra situationen genom att sluta göra fel. Fattiga människor utanför jordbruket skyddas bäst från hunger genom jobb och inkomster som de kan köpa mat för. Industrialisering, export och modernisering skapar inkomster som kan ge lantbrukare underlag för att odla mer och sysselsätta fler i en mer intensiv produktion.
Lantbrukare som äger sin jord och arbetar på den, och har något att arbeta för, kan försörja många fler och svara på prissignaler. Prisregleringar, eller exportförbud, som kortsiktigt ger billig mat i städerna kan stoppa landsbygdens utveckling och permanenta hungern.
Rika länder ska inte producera mat till kostnader ovanför världsmarknadspriset, och sedan subventionera export av överskotten, trycka ned prisnivån och slå ut andra länders bönder. Det har varit det stora felet i EU:s jordbrukspolitik. Samtidigt bör även rika länder vara angelägna om att ha sådant näringslivsklimat att lantbrukssektorn svarar på prissignaler och klarar att exportera utan subventioner.
Det är viktigt att skilja verkliga från förmenta miljöhänsyn. Utfiskning eller subventioner av lantbrukets oljeförbrukning är förkastliga, liksom plantagejordbruk som ödelägger skogar och både frigör koldioxid och omöjliggör uthålligt skogsbruk. Däremot är det angeläget att använda växtförädling - genmodifiering som den numera kallas - som kan öka skördarna per hektar och minska användningen av kemiska bekämpningsmedel.
Slöseri och slarv med mat i ett land som Sverige är också till skada. Även om betydelsen är marginell är det ju summan av många marginella förbättringar som tillsammans blir en bättre global matförsörjning.