De vill skicka ut pressmeddelanden om att lova mer till olika delar i offentlig sektor och till utbetalningar som människor får från staten på kontot, eller ibland i avdrag.
Det blir i alla fyra fallen stora pengar i löften och en finansiering som inte är trovärdig, eller som leder till att näringslivet, jobbet och skatteintäkterna försvagas.
Vad Sjöstedts och Åkessons partier har för sig skulle man väl kunna bortse från, om det inte fanns lite för många besvärande likheter med hur S och MP sköter sina oppositionsroller. Att utgiftslöften från V eller SD är dåligt underbyggda är ingen överraskning.
Däremot är det påfallande att S och MP också har problem att få det att gå ihop till en genomförbar politik.
Det är dessutom en enorm skillnad i uppläggning mellan S och MP, trots att de liknar varandra så mycket i strategin med utgiftslöften som ökar utbetalningarna från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar och i olika bidrag riktade till delar av offentlig sektor.
Hos Socialdemokraterna finns en mycket mindre höjning av trafik- och energiskatter och inte alls samma ambitioner när det gäller utgifter på dessa områden för järnvägsbyggen och annat.
Hade Miljöpartiet kunnat hålla sig borta från det utlovande av pengar och bekväma budskap i diverse riktningar som kännetecknat Gustav Fridolins tid som språkrör så skulle MP ändå kunna säga att de faktiskt vågar stå för en del smärtsamma åtgärder och vara beredda att resonera med andra om hur en del av det de ville skulle kunna genomföras.
Dessvärre har MP anpassat sig mindre till Socialdemokraternas starkare sidor och mer till de svagare. Dessutom har, som påpekats i en tidigare ledare, MP lyckats kliva fel så att deras trafik- och miljöförslag till stor del ger bilden av att de belastar näringslivet, och industri- och jordbrukslandskapen, för att i andra ändan delta i löftespolitik riktad till storstäder och offentlig sektor.
Socialdemokraterna har förespeglat mer i olika riktningar än de är beredda att stå för i form av skattehöjningar som ska redovisas före valet.
De har också ångrat sitt motstånd mot den förra etappen i omläggningen av bolagsskatten.
Det är rätt gjort från deras sida, men det hade varit bättre om de medgivit att de faktiskt gjorde en stor tabbe förra året. Lägre skattesats, bredare skattebas, färre kryphål och borttagna möjligheter för skatteflykt är en del av regeringspolitiken som är viktig för investeringsklimatet och därmed för jobb, klimatpolitik och mycket annat.
Det har varit en hel del konvulsioner inom Socialdemokratin, i en del av fackförbunden och i S-pressen.
Kraven har på de hållen varit många på att Stefan Löfven skulle gå in för att täcka ännu mer utgifter med mer skatt på arbete.
Där har partiledningen nu fått riksdagsgruppen att godkänna att höstens etapp ifråga om jobbskatteavdrag visserligen ska avstyrkas och användas för löften i höst men om den ändå genomförs så ska S stödja den delen av regeringslinjen 2014.
Därmed går tabellerna ännu sämre ihop, och de flesta S-löften om olika utgifter får förses med ännu större frågetecken.
Det är mot den bakgrunden som både MP- och S-ledningarna gett sig till att agera i enlighet med en invit de fått från Åkessons SD om att demonstrera gemensamt mot att färre inkomsstagare ska utsättas för den hårda statliga höginkomsttagarskatten på arbete, trots att de inte är några verkliga höginkomsttagare.
Om detta slutar med att de fyras gäng tillsammans skriver en skattelag på den punkten återstår att se.
Men Löfvens och Fridolins anslutning till en invit från SD är anmärkningsvärd. Den säger dessutom ännu en sak:
Till det som förenar de fyras gäng i oppositionen hör att de är samlade i att nedvärdera den stora betydelse för jobb och välfärd som det har att det lönar sig bättre att arbeta.