Socialdemokraterna vill öka klyftorna mellan och inom yrkesgrupper.
Så kan partiets ambition att höja lärarnas löner samt att förstelärare ska få mer än andra. Nej, ingen beskriver den politiken så, men leken med ord illustrerar ändå hur de bästa politiska avsikterna kan avfärdas med förenklad klasskampsretorik.
Ändå är det precis så den politiska debatten förs från vänster och särskilt i valrörelsen. Det påverkar sakpolitiken. Det statiska perspektivet om klyftor och det närsynta men lättsålda budskapet om vinnare och förlorare står i vägen för en politik som uppmuntrar arbete, utbildning, strävsamhet. Viktigare blir då att dela ut godispåsar, gärna till röststarka befolkningsgrupper.
Det perspektivet präglar Socialdemokraternas valmanifest som presenterades i går. På finansieringssidan finns det bara ett par saker att invända mot. En är ökade marginalskatter på högre inkomster, när S vill trappa ner jobbskatteavdraget vid en lön från 60 000 kronor i månaden. En annan är dubbel skattehöjning på finanssektorn. Förutom de extra sociala avgifter som regeringen föreslår håller Socialdemokraterna fast vid sin bankskatt som även riskerar att tillintetgöra en bred reform av företagsskatterna.
Annars accepterar Socialdemokraterna i stort Alliansens finansiering och tar in mer pengar främst genom att avskaffa den låga krogmomsen och de sänkta sociala avgifterna för unga. De skattehöjningarna ger 21,5 miljarder kronor. Det är rätt. De pengarna gör större nytta på andra platser i ekonomin.
Det stora problemet är det sätt på vilket Socialdemokraterna vill spendera alla dessa medel, totalt 40,5 miljarder kronor. Arbetslinjen är frånvarande. Den största skattesänkningen läggs på pensioner. Höjningen av den högsta ersättningen i a-kassan är bra, men Socialdemokraterna väljer att hålla beloppet på samma nivå under hela ersättningsperioden i stället för att sänka det efter en inledande period på exempelvis tre månader, så som IF Metall har föreslagit. Den socialdemokratiska a-kassan har därmed svagare drivkrafter för arbete än vad som vore lämpligt.
Partiet vill ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Det blir alltså en återgång till den gamla ordningen där sjukpenning blev en mer förmånlig form av a-kassa, där trycket på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen var låg och där människor låstes fast i utanförskap. De erfarenheterna talar för att kostnadsökningen i sjukförsäkringen blir högre än de 1,5 miljarder kronor som Socialdemokraterna lägger in i vallöfteskalkylen.
Gåvan till barnfamiljerna innehåller pengar till förskolan, höjt barnbidrag och underhållstöd. Totalt är det 2,7 miljarder som smetas ut utan att göra större verkan någonstans.
När så Socialdemokraterna blickar framåt, mot en tid då det skapas utrymme i statens ekonomi för ofinansierade reformer, är det samma prioritering – sänkt skatt på pensioner, höjda bidrag, mer statliga pengar till kommuner och landsting.
Staten ska alltså öka kommunsektorns utgifter. Ersättningssystemens drivkrafter för arbete ska försvagas samtidigt som mer pengar ska betalas ut därifrån. Pensionärer ska betala lägre skatt än löntagare, inräknat sociala avgifter.
Det är en explosiv kostnadsmix, särskilt den dag lågkonjunkturen kommer och den offentliga ekonomin försvagas. Det är en politik för budgetunderskott även i goda tider.
Och det är en farlig utgångspunkt för eventuella förhandlingar om en regerings ekonomiska politik med utgiftsrullarna från MP och V.