Närsynthet hör ofta ihop med extremismen. Skadan det gör i världspolitiken är avsevärd. I Mellanöstern finns åtskilliga exempel.
I Israel och Palestina upprepas ett destruktivt mönster gång på gång: Fixering vid egna snäva mål. Likgiltighet för vad detta kan orsaka på längre sikt och för det egna landets vänner.
Upprepade försök har gjorts att nå provisoriska kompromisser, för att öppna för långsiktig kompromissfred. Men ständigt slås försöken sönder – ofta men inte alls enbart av de mer rabiata extremisterna, som understötts av sådana som Iran eller Syrien.
Nu kan ett nytt varv vara på gång: våldsdåd, provokationer, repressalier. Det hemska yxmordet på gudstjänstbesökare i en synagoga kan bli en del av en sådan ond spiral.
USA:s utrikesminister John Kerry har lagt mycket tid på ett nytt försök att komma närmare ett fredavtal mellan de israeliska och palestinska regeringarna. Han fick ge upp. Båda parterna anser att de ska räknas till USA:s vänner. De har under åren båda tagit emot mycket stöd från USA. Men låta bli att undergräva USA:s ansträngningar? Nej icke.
Hur en fredsuppgörelse skulle se ut har i grova drag varit förberett åtminstone sedan Bill Clintons tid. Den har inte bara saboterats av Hamas, även om Hamas gjort mycket för att spräcka fredschanser. Israels nationalistiska högerflygel har varit angelägen att inte behöva dra en fast gräns för bosättningar, och därmed ge upp sådana som är öster om linjen.
Hamas och andra har förvisso hjälpt Benjamin Netanyahu i detta spel. Men regeringen i Israel, påhejad av mer militanta aktivister, har under Netanyahus år i ledningen själv haft taktiken att underminera avtalschanser, och även sökt försvaga Ramallahregeringen.
Det är inte minst detta som gjort att även länder i Västeuropa nu är på väg att formellt erkänna Palestina, så som Sverige gjort. Höstens diplomatiska motgång är självförvållad av premiär- och utrikesminister i Israel.
Israel har gott om fiender som verkligen är våldsamma och farliga. Men det har inte förbättrat utan försämrat Israels säkerhet att med bosättningspolitiken och oviljan till kompromisser bidra till att hålla hettan uppe just där man borde kunnat få fred, Västbanken.
Förmågan att upprepa gamla fel är också stor. 2005 var Israels nuvarande försvarsminister arméchef, och fick igenom ett slut på att förstöra bostäder för familjer där någon begått attentat. Sådant fördjupade konflikter i stället för att avskräcka, menade han då, på goda grunder. Men nu är han med om att riva upp sin egen tidigare ståndpunkt. Lägenheter görs obeboeliga, mindre hus kan raseras.
För att stryka radikala opinioner medhårs fungerar det. Men just radikala bosättargrupper bidrar till upptrappningen och till att stärka en del av Israels hätskare motståndare. Det som kan skadas är inte bara Israel självt, utan också USA:s och andras försök att hantera större fredshot och blodigare krig. Ska Israels regering återvinna något av sin i dessa frågor ödelagda trovärdighet så är en början att dra en skarp gräns mot egna ytterlighetsmän.
Det duger inte heller som ursäkt att krig och extremism är så mycket våldsammare och blodigare på andra håll i Mellanöstern. De är ju det. Men det betyder att världspolitiken nu har särskilt stort behov av att extremismens närsynthet inte tillåts intensifiera även konflikten mellan Israel och Palestina.