Det handlar om det preliminära förslaget till ny regionindelning som presenterades av Indelningskommittén i går. Södermanland hamnar i en storregion tillsammans med länen Västmanland, Örebro, Uppsala, Gävleborg och Dalarna.
Ekströms fundering är fullt förståelig. Det må vara enkelt att dra gränser på en karta och lägga ihop ett antal grannlän till en region. Verkligheten är en annan. Den handlar om faktiska relationer som resmönster, arbetsmarknader eller för den delen känsla av samhörighet som inte bör underskattas när man skapar nya politiska enheter. Om man ser det så finns ett stort avstånd mellan sörmlänningar och dalfolk.
Historisk samhörighet, till stor del etablerad genom gamla länsgränser, måste i sin tur inte betyda så mycket för den kommande regionindelningen. Flera hundra år gamla länsgränser är inget att hålla fast vid för framtiden.
Så är det med Sörmland. Den norra och södra delen av länet har över tid utvecklats i olika riktningar. Eskilstuna och Nyköping, med respektive grannkommuner, har numera båda starka band till Stockholm och praktiskt taget inga till varandra, bortsett från de som följer av dagens administrativa indelning i län och landsting.
Norr och söder binds inte ihop i en arbetsmarknadsregion – arbetspendling i den riktningen är svår och därmed väldigt liten.
Av allt detta bör åtminstone två slutsatser dras. Den ena är att "sexlänsregionen" är en olämplig konstruktion. Avståndet mellan regionändarna blir för långt. Skapelsen är inte funktionell.
Den andra slutsatsen är att även en mindre region – med exempelvis Uppsala, Västmanland och Sörmland – inte behöver och inte bör inbegripa hela dagens Södermanlands län. För de sörmländska kommunerna i sydost och syd är det mer naturligt att bli en del av Stockholms län respektive av någon region där dagens Östergötlands län kommer att ingå.
För Stockholms del blir det lättare att ta in några enstaka kommuner, till skillnad mot den avvisade idén att gå ihop med tre hela grannlän.
Liknande resonemang finns i andra delar av landet.
Det här kräver dock ett annat förhållningssätt från staten. Sverige är ett till ytan stort land. Det betyder stora avstånd, inte bara geografiskt utan även politiskt när det kommer till beslutsfattande på regionnivå. Storregionerna måste därför tillåtas att vara mindre.
Det bör gå att hitta samarbetsformer om sjukvården mellan regioner. Frågor som rör regionutveckling och infrastruktur måste i sin tur hanteras i mer funktionella politiska enheter, där det finns större samhörighet mellan de olika geografiska delarna, än i de nu föreslagna mastodontkonstruktionerna.