Ryssland tänker inte annektera Krim. Det sa president Vladimir Putin i onsdags under sitt framträdande inför journalister. Det var en lögn, liksom det mesta som han har uttalat under den senaste veckan om Rysslands agerande på Krim.
I går beslutade Krims parlament att hålla folkomröstning där ett valalternativ är halvöns anslutning till Ryssland. Det andra alternativet är en återgång till en Krim-författning från 1992 som aldrig trädde i kraft men som ger Krim utökat självstyre inom Ukraina.
En punkt i parlamentets beslut är en uppmaning till Ryssland att inleda processen för Krims uppgående i Ryska federationen. I det ryska parlamentet väntar redan på beslut en lag som gör det lättare att ta in nya territorier i Ryssland.
Folkomröstningen hålls redan 16 mars.
Krims regering har alltså en dryg vecka på sig att förbereda valet, få på plats alla rutiner som gör att det går rätt till. Sådant är svårt även i ett land med effektiv statsbyråkrati och djupa demokratiska traditioner. På Krim är det omöjligt.
Och det är heller inte tanken. Folkomröstningen ska enbart ge en illusion av verklig viljeyttring hos befolkningen. I praktiken är allt redan bestämt och brådskan syftar just till att inte genomföra ett demokratiskt val – försvåra insyn och snarast möjligt ställa Ukraina och omvärlden inför fullbordat faktum. Ryssland har uppenbart deltagit i och sannolikt även planerat det hela.
I går släcktes också sändningarna av Krims största privata tv-kanal – formellt på grund av skulder – och ersattes med rysk stats-tv.
Problemen på Krim kan bli stora. De allt mer förbättrade men sköra relationerna mellan krimtatariska minoriteten och den ryska majoriteten riskerar nu att förvandlas till öppet fiendskap. Krimtatarer deporterades från Krim under andra världskrigen, som ett led i Stalins fördrivning av minoritetsfolk som anklagades för samarbete med Hitlertyskland.
Många av de deporterade och deras ättlingar har på senare år återvänt till Krim men de skyr tanken på att åter styras från Moskva. Stödet för att tillhöra Ukraina är kompakt bland krimtatarerna (en inställning de delar med en majoritet av Krimborna, sett till opinionsmätningar). Krimtatarernas ledare har redan uppmanat till bojkott av folkomröstningen.
Det är vad de ryska gevärspiporna har åstadkommit. De som kom till Krim för att, som de sa, skapa fred och säkerhet.
Utvecklingen på Krim visar att talet om förhandlingslösning med Ryssland, som vissa västledare har ägnat sig åt, är meningslöst. Under tiden som omvärlden har pratat har Putin handlat.
Det ska inte finnas något utrymme till förhandlingar. Alla lösningar som innebär något mindre än ett villkorslöst tillbakadragande av rysk invasionstrupp från Krim, är eftergift till en stormakt med gränslösa anspråk och obefintliga hämningar. Europeisk historia borde ha lärt alla vad sådana eftergifter kan leda till.