Denna tyska politik sätter inte klimat och minskade koldioxidutsläpp främst. Tvärtom. Det som prioriteras högst är att stänga kraftverk som drivs utan att elda fossila bränslen, alltså kärnkraft. För att möjliggöra det slår Tyskland vakt om omfattande eldning av brunkol, med gigantiska utsläpp. Man har också bundit sig hårt vid rysk fossilgas, genom Östersjön, från Putinkontrollerade Gazprom.
Det finns en del andra delar av tysk energipolitik, subventioner till solceller och vindkraft har ökat byggandet av dem kraftigt, samtidigt som den verkliga effekt som tillförs elnätet blir ojämn och ryckig. För att hantera situationen har Tyskland prioriterat bevarade brunkolskraftverk – och fossilkraft även som viktigt medel för effektanpassningen över dygnet och vid olika väder.
MP är en gång bildat med just den tyska prioriteringen som sin fundamentala bekännelsefråga, så att det viktigaste i energipolitik är att stänga kärnkraftverken. Vattenfalls roll i tysk energipolitik har helt annan bakgrund, satsningen på expansion på kontinenten som inleddes med uppbackning av den dåvarande S-regeringen under Göran Persson.
Vare sig MP eller Vattenfall trivs med att i klartext medge sitt förhållande till tysk energipolitik. Därav det lilla teaterstycke som Gustav Fridolin, numera statsråd, turnerade med i valrörelsen 2014. Han höll då upp en bit brunkol – sådan som Vattenfall bryter och eldar i stor skala, när det svenska statsföretaget blivit ett verktyg i den tyska energipolitik som MP ser som på många sätt bättre än den svenska.
Intrycket som Fridolin spred var att MP skulle ha som något slags vallöfte att Vattenfalls brunkolseldning borde läggas ned, och alltså inte säljas när Vattenfall drar sig ur de fossila äventyren på kontinenten.
Det där togs väl inte på särskilt stort allvar. Tyskland har makt nog att avgöra sin egen energipolitik. Skulle Vattenfall kunna köra över förbundsdagen och Berlinregeringen, och bara avskeda alla sina brunkolsarbetare och koppla bort en rad stora kraftverk som i hög grad svarar för baslasten i hela det tyska elsystemet? Det är ju är orealistiskt, hur len i mun Fridolin än var när han talade om det. Om det mot förmodan ändå i viss mån lyckades skulle kostnaden för tysk energipolitik ännu en gång vältras över från tyska till svenska skattebetalare – och det åter med miljardbelopp: Först har Vattenfalls reaktorer på ett konfiskatoriskt sätt gjorts värdelösa – och så skulle även andra av Vattenfalls dyrt betalda tyska tillgångar göras lika värdelösa.
MP:s statsråd begriper ju detta, men vågade inte stå upp mot kongressombud som tagit Fridolin på allvar. Ledningen lade sig platt vad gäller orden i beslutet – men i trygg förvissning om att både de tyska makthavarna och regeringsbröderna i S kommer att avfärda frågan.
Det som däremot inte kan avfärdas är att tysk energipolitik är klimatskadlig, att MP ändå sätter tysk energipolitik högt och att MP kan vara på väg att lyckas göra även svensk energipolitik mer tysk – genom att undergräva elproduktionens ekonomi och få bort en stor mängd klimatvänlig ström från nätet.
Där behövde MP inte besväras av de reella frågorna vid kongressen i Örebro. I detta ämne är Stockholmsmediernas hovnigningar inför MP-statsråden ännu djupare och anpassligare än de redaktionella hovnigningar TV:s hovreportrar utför vid prinsbröllop.