Ett omfattande räddningspådrag drogs igång, och det tog något dygn innan delar av flygplansvraket lokaliserades och en uppfattning om katastrofen kunde skapas.
Förhoppningen att hitta någon av de fem i besättningen vid liv kunde omedelbart överges.
Polis, militär och erfarna fjällräddare har sedan dess och fram till i onsdags ägnat sig åt bärgningsarbete. Då upptäcktes sprickor i glaciären som måste kartläggas innan arbetet kan återupptas efter helgen.
Förutom att arbetet sker under svåra och tidvis farliga omständigheter – lavinfaran är konstant – är detta bärgningsarbete mentalt påfrestande. Att hitta och ta vara på delar från planet är en sak, att hitta och ta vara på kroppsdelar är en helt annan. Men arbetet måste utföras. Det finns skäl att uppmärksamma den insats som görs. Personalen gör ett jobb de flesta av oss inte skulle kunna göra ,och som vi helst inte ens vill tänka på.
Också i vår vardag inträffar händelser i form av olyckor och våld som naturligtvis är värst för offren, men också påverkar räddnings- och vårdpersonal.
Lyckligtvis brukar personal ha möjlighet till så kallad debriefing efter svåra sådana insatser.
Att tala om sina upplevelser med arbetskamrater, och med präst, psykolog eller kurator kan vara nödvändigt för att för att händelserna inte ska utvecklas till svårbehandlade trauman. Men det finns även skäl att påminna om att det i vårt samhälle finns alltför många människor som har andra slags svåra händelser bakom sig. Upplevelser som i regel är helt obehandlade.
Många personer som kommit till Sverige för att söka asyl och som fått uppehållstillstånd och senare medborgarskap har ofta i sina hemländer levt med krigets alla fasor: våldtäkter, tortyr och våldsam död.
Det är upplevelser som är väl så svåra som dem som polis och annan personal i Kebnekaiseområdet utsätts för. Men det är långtifrån alltid dessa personer får den hjälp att bearbeta som skulle behövas.