Vattenfall kan vara på väg in i budgivningen om att få bygga ny kärnkraft i Storbritannien och köpa det statliga energibolag som är till försäljning. Pressuppgifter i London i går sade att en av de tyska energijättarna, RWE, gjort upp med Vattenfall om samverkan inför en stor affär med den socialdemokratiska regeringen i London.
En sådan svensk satsning på kärnkraft i Storbritannien kan vara en god idé. Men den väcker många frågor om Vattenfalls framtid.
I hur många länders motstridande energistrategier kan Vattenfall samtidigt uppträda i ledande roller i energipolitikens spel? Rätt länge har Vattenfalls expansion gjort att främst tysk energipolitik, med dess brun- och stenkolsberoende, varit mest styrande för Vattenfalls förändring.
Det har blivit ett av de fall där man kan undra om bolaget styr ägaren eller ägaren bolaget. Målet att växa söderut har varit dominerande. Svenska staten har anpassat sig efter det, och Vattenfall har tillåtits bli stöttepelare för tysk brunkolseldning med tillhörande dagbrott.
Om Vattenfall skulle bli en huvudaktör i en ny kärnkraftsutbyggnad i det än så länge svårartat fossilberoende England skulle företaget förnya sin kompetens som beställare och förvaltare av sådana kraftverk. Detta blir då även en tillgång för Sverige när konsekvenserna dras av klimatkraven.
Men det kan i stället bli så att Vattenfall blir verktyg för kollinjens förespråkare i både Tyskland och England. I båda länderna görs nya satsningar på koleldade kraftverk. Det sker under förhoppningar om att det senare skall gå att skilja ur koldioxiden ur röken och att i vätskeform skicka ned den i marken och få den kemiskt bunden under jord.
Det borde bli ett ägarkrav från riksdagen att ett statligt svenskt energiföretag inte ska delta i att fördjupa beroendet av växthusutsläpp från elproduktionen. Det är viktigt att Vattenfall inte blir en del av kolpanneprojekt där man har eventuell senare koldioxidavskiljning som politiskt lockbete vid byggstarten, men sedan kommer att elda på som vanligt i växthuset.
Ju större Vattenfall blir i andra länder, ju mer kan också dubbelrollen som storproducent av el och lokal nätägare ifrågasättas. Vattenfall hör inte till de statliga bolag där det finns goda skäl för privatisering. Däremot borde koncernen kunna delas, så att brunkolet försvinner och så att konkurrensförhållandena på elmarknaden inte snedvrids av hopblandning av kraftverks- och distributörsfunktionerna.
Detta gäller inte bara Vattenfall utan även de andra eljättarna.
Att Vattenfall är kraftverksspecialist i flera länder är inte fel. Men de största kraftverksbolagens grepp över stora delar av de lokala näten inbjuder till att de överutnyttjar sin ekonomiska och tekniska maktställning.