Inget politiskt system är immunt mot människans sämre sidor. Att inte heller demokratin är skyddad mot ekonomiskt lättsinne och finanskriser ser vi dag efter dag i nyhetsflödet.
Men det skulle inte vara bättre med ämbetsmannavälde, militärstyre eller något annat ogräs i den rikliga floran av hel- och halvauktoritära system. Sådana tankar börjar annars skymta i de plågade eller skadeglada debatterna om Europas kriser. Den ständiga tävlingen om väljares röster är – sägs det öppet eller i antydningar – roten till det onda.
Som ofta är det halvsanningarna som är förledande och farliga. Alla kan se hur flera demokratiska länder förvärrat sina ekonomiska problem. Men det är inte nödvändigt. Långsiktighet, självdisciplin och sund ekonomi är möjliga i ett demokratiskt och parlamentariskt system, och mer än möjliga.
Just demokratin ger genom sin öppenhet, och förmåga till kompromiss och sammanjämkning särskilt stora möjligheter att skydda friheten och förena god ekonomisk utveckling med en social kompromiss och en fördelning som utjämnar klyftor. Men det går inte av sig självt. Det måste läras och läras igen. Utan att förhäva oss alltför mycket kan vi i Sverige faktiskt peka på hur vi i god demokratisk ordning rett upp en del av våra avsevärda ekonomiska problem. Vi har en del att lära ut.
Diktaturer av de mest skilda slag har visat hur det med slöseri, korruption och oansvarig gåvopolitik till särintressen går att driva länder till bankrutt eller finanskriser – sydamerikanska militärjuntor, kommuniststater, ja till och med oljeländer. Intressen som vill sno åt sig från staten finns alltid. Om de bredare folkliga gruppintressena fjättras blir andra friare att ta för sig desto mer, utan det öppna samhällets insyn och debatt . Korruption och klientelpolitik, dessa rötsvampar i Grekland och i Italien, är inte en följd av demokrati, utan något som överlevt i trots mot demokrati. Även en förhållandevis rationellt styrd diktatur som Kina är genomsyrad av grov korruption, som frodas ännu mer just genom frånvaron av demokratisk kontroll och fri press.
Om eliter i statsförvalning eller av annat slag skulle få behärska budgetmakt och ekonomisk politik skulle även de ha egna lojaliteter, och grupp- och privatintressen att gynna på andras bekostnad. Snäva särintressen försvinner inte för att demokratin inskränks, de kan bli ännu mer påstridiga och svårkontrollerade.
Myten att en demokrati inte kan sköta samhällsekonomisk balans bygger på att två saker blandas ihop. Att budgetmakten är hos riksdagen, utsedd med allmän och lika rösträtt, betyder inte att alla ekonomiska intressefrågor måste vara ständigt öppna och föremål för en oupphörlig dragkamp utan regler.
T värtom består statsmannakonst inte minst i att demokratin förser sig själv med arbetsregler och självreglerande system, som upprätthåller principer och procedurer. På så sätt bygger man in arbetssätt som underlättar budgetansvar (Sveriges riksdagsordning och budgetlag), och som gör att särskilt viktiga system läggs fast i brett samförstånd för lång tid och automatiskt anpassar sig och stärker samhällsekonomin (nya svenska pensionssystemet).
Det ger ingen garanti, sådana finns inte. Men det är en av de lärdomar som bygger på erfarenhet och som stärker ett fritt samhälle. I likhet med rättsstatens procedurer och frihandeln blir det ett ramverk som hjälper demokratin att hantera olika samhällsfrågor utan att dränkas i floder av principlösa intressekonflikter.