Första maj 2012 kunde ha förflutit lugnt i Eskilstuna, trots högerextremisternas närvaro. Hundratalet aktivister från Svenskarnas parti och Förbundet nationell ungdom hade kunnat genomföra sin korta marsch från Strömsholmen till Smörparken, hålla sina appeller som ingen utomstående lyssnade på, för att sedan lämna Eskilstuna och krypa tillbaka in i sina källarhål. Ytterst få utanför norra Sörmland och utanför de närmast sörjandes krets hade fått kännedom om aktionen, och så hade alltihop snart försvunnit i glömska.
Så blev det inte. Den autonoma vänsterns motaktion urartade i våld som under flera timmar gjorde delar av Eskilstunas centrum osäkert för alla, skickade flera personer till sjukhus och ännu fler till polisarresten.
Uppladdningen pekade mot den här utvecklingen. Det nätverk som mobiliserat motaktionen hade som uttalad avsikt att stoppa högerextremisternas manifestation genom att stå i vägen. Men motdemonstranterna förbehöll sig också rätten att bruka våld, även mot polisen.
– Vi kan ju inte göra mer än att be människor att hålla sig lugna. Och när polisen försöker flytta på människor kommer människor kanske att bli arga, det är väl vad vi befarar.
Så uttalade sig en anonym företrädare för nätverket i SR Sörmland. Språkbruket och attityden är bekanta. Stenkastarvänstern skriver sina egna regler och kräver underkastelse från alla, inklusive ordningsmakten.
Tyvärr håller inte alla inom de etablerade partierna avstånd till antidemokraterna på vänsterkanten. Den 19 april uppmanade Elias Tångvik, som stod på Vänsterpartiets kommunlista i valet, i ett debattinlägg i Folket att stoppa den högerextremistiska manifestationen på första maj. ”Tillsammans kan vi dra uppmärksamheten ifrån dem, vi kan stoppa dem precis så som vi stoppade SD på Fristadstorget 2010”, skrev han och syftade på den aktion som hindrade Sverigedemokraterna att genomföra sitt valmöte den gången.
Ingen bör ha några illusioner om högerextremisterna i Svenskarnas parti och Nationell ungdom. Dessa ynglingar har på senare år kammat till sig och ompaketerat sitt budskap från rasism och nazism i klartext till en sorts nationalistisk arbetarromantik. Idéerna är dock i grunden desamma och det fysiska våldet ligger ständigt nära.
Men yttrandefriheten omfattar även nazister. Även de har rätt att framföra sina åsikter offentligt. Den demokratiska staten har en skyldighet att se till att detta kan ske under ordnade former.
Så skedde inte i går. Samtidigt fick högerextremisterna all reklam de kunde önska. Ett dubbelt misslyckande för demokratin.