Det Àr möjligt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och VÀnsterpartiet fÄr ihop en regeringslösning till slut. Men det Àr svÄrt och det parlamentariska pusslet förblir komplicerat Àven efter nÀsta riksdagsval.
Diskussionen om vem som agerat fel, skapat och fördjupat denna kris, har sin plats. Men den större frÄgan Àr delvis en annan. Orsaken till regeringskriserna och till det förbittrade politiska klimatet Àr att de gamla etablerade partierna och Opinionssverige har lÄtit den inkrökta nationalismen och den etniska intoleransen ta plats i finrummet.
De objektiva faktorerna finns dÀr: Globalisering. Flyktingkatastrofer. Det digitala informationsflödets försvagning av gamla auktoriteter i opinionsbildningen som medier, folkrörelser, akademi. De nya plattformarnas filterbubblor och deras anpassning till reptilhjÀrnans sug efter förenklade, kÀnslokittlande, konfliktskapande budskap.
Men allt detta Àr i sig inte tillrÀckligt för att försvaga den demokratiska anstÀndigheten. Flera centrala aktörer i politik och annan opinionsbildning har helt enkelt inte lyckats hÄlla emot intoleransen. De har inte haft den ideologiska stadgan för att dra grÀnsen mot hatet.
I stÀllet för att ta strid mot högernationalismen har de anpassat sig till den och byggt in den i sina maktkalkyler. Den extremistiska hydran har dÀrför kunnat fÄ in sina tentakler lÄngt in i flera partier. Maria Ripenberg gav pÄ Nerikes Allehandas (lib) ledarsida i helgen ett sÀrskilt iögonfallande exempel pÄ detta.
Den nybildade Svenska kulturstiftelsen avser samla in pengar och ge bidrag till kulturverksamhet som ska âgynna det svenska sprĂ„kets och den svenska kulturens stĂ€llning i Sverigeâ, som det heter pĂ„ stiftelsens fĂ„ordiga hemsida. Personerna bakom projektet pratar desto mer om Ă€mnet i andra sammanhang. DĂ€r heter det att svensk kultur Ă€r hotad av globalisering och invandring.
Stiftelsens ordförande Richard Sörman Ă€r Ă€n tydligare i en krönika pĂ„ högersajten Det goda samhĂ€llet. DĂ€r berĂ€ttar han hur han en kvĂ€ll körde till en badplats utanför Uppsala och sĂ„g dĂ€r en stor mĂ€ngd invandrare som spelade musik, vilket pĂ„minde honom om att det pĂ„gĂ„r ett âfolkutbyteâ dĂ€r âvi svenskar hĂ„ller pĂ„ att göra oss till flyktingar i vĂ„rt eget landâ.
Sörman skriver att han Ă€r trött pĂ„ allt tal om integration eftersom han inte vill se nĂ„gon sĂ„dan utan föresprĂ„kar nĂ„got annat: âJag förstĂ„r att mĂ„nga svenskar lever i förnekelse. Jag förstĂ„r att vi ropar för döva öron om vi tar i för mycket. Men Ă€ndĂ„: Handlar inte allt detta egentligen om en enda sak? Vi vill att dessa mĂ€nniskor Ă„ker hem.â
Desto mer anmÀrkningsvÀrt Àr att vice ordförande i stiftelsen, Paula Ternström, Àr medlem i det parti som kallar sig Liberalerna. Hon har uppdrag som ersÀttare i Region Stockholms fullmÀktige och i kulturnÀmnden.
Hur Ă€r det möjligt att Ternström Ă€r kvar i L? Kan hennes engagemang i Svenska kulturstiftelsen ha varit okĂ€nt för partiledningen? Ternström har ju, tillsammans med Sörman, pratat om sin stiftelse i SD:s nĂ€tkanal Riks Ă„tminstone sedan början av Ă„ret. Sörmans krönika om âfolkutbytetâ publicerades för nĂ€stan en mĂ„nad sedan.
Och hur kommer det sig att Ternström anser att hennes naturliga politiska hemvist finns i dagens âLiberalernaâ?