Så snart telefon eller data är inblandat blir intresset större, även när de uppgifter polisen får inte alls är så känsliga som vid en verklig telefonavlyssning av samtal. Vid en husrannsakan går man in i bostäder och på arbetsplatser och söker igenom lådor och skåp och papper – och tar numera inte sällan datorer och hårddiskar i beslag. Säkerhets- och kontrollnivån kan framstå som anmärkningsvärt låg jämfört med kontrollen av teletrafikdata.
Nästa gång man ser över bestämmelserna om tvångsmedel borde man nog se på helheten och försöka få kontrollmekanismerna i nivå med de olika metodernas känslighet för privatlivet. Både husrannsakan och andra tvångsmedel är nödvändiga, annars skulle brottsligheten få frodas och de övriga invånarna lämnas mer skyddslösa. Men riskerna för både överutnyttjande av befogenheter och misstag är sådana att det är riktigt att omge dessa tvångsmedel med både villkor och kontrollfunktioner.
Att det ändå nästan bara är tele- och andra elektroniska saker som brukar uppmärksammas beror även på att det är där teknikutvecklingen är snabb. Trots detta är det rätt märkligt att två tillsynsmyndigheter med olika roller har hamnat i den oklarhet som nu uppstått om tekniken för hur operatörsbolagen ska lämna ifrån sig uppgifter om teletrafik som polisen och tullen har rätt att få för kriminalunderrättelsetjänst och liknande. Det har hittills skett efter manuell hantering av anställda i telebolagen. Polisen har tillgång till en nyare teknik där det som begärs kommer automatiskt utan telebolagens arbetsinsats och ställningstagande.
Post- och telestyrelsen har inte bestämt sig för hur den ska se på hur telebolagens olika lagenliga skyldigheter går ihop, då det gäller tystnadsplikt om kunduppgifter och att snabbt och enkelt lämna över vissa trafikdata som gäller underrättelseverksamhet mot grov brottslighet – fängelse i minst två år. Polis och telebolag är delvis ordentligt oense.
Detta måste ju klaras ut, och de särskilda risker som finns med en "automatisk" inhämtning måste det tas allvarligt på. Men samtidigt kan ju inte viktiga skyddsregler för privatlivet lämnas till privat, kommersiellt styrd verksamhet. Telebolag har andra intressen och sina egna dagordningar. De duger inte som surrogat för myndighetsutövning.
Den väsentliga kontrollinstansen måste vara offentligrättslig – och skild från polisen och tullen. I dag går samtliga uttag av detta slags information till efterhandsgranskning i en särskild myndighet, Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden. Den har bland annat hittat ett antal fel begångna av regionala polismyndigheter.
Det borde i första hand vara granskningen hos den här nämnden som ytterligare snabbas upp och anpassas, om förändringar i tekniken alls kan göras.