Hot, våld, sexuella kränkningar eller bara blickar som uttrycker hat. Det ingår i vardagen för de människor från i huvudsak Rumänien och Bulgarien som tigger på svenska gator.
Tidskriften Expo berättar om det i sitt kommande nummer, genom intervjuer med tiggare och genom en beskrivning av den nätmiljö som göder hatet och våldet. En kvinna talar om spottloskor, glåpord och om hur en grupp våldsamma män jagade bort henne från den plats hon tiggde på. En annan kvinna berättar om dödshot som uttalades mot henne en kort stund innan journalisterna kom.
I nyhetsströmmen finns berättelser om grövre våld än så mot tiggare, som misshandel och mordbrand.
Den aggression som tar sig sådana uttryck kultiveras i offentligheten. En nivå är kampen mot det som kallas "det organiserade tiggeriet". Syftet med definitionen av tiggeriet som organiserat är inte att hjälpa och skydda någon. I stället förmedlar det bilden av tiggeriet som lurendrejeri. Den utsatte förvandlas till förövare. Framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt den typen av demagogi.
En annan nivå är de hatnätverk som odlas på nätet. Expo berättar om ett trettiotal öppna sidor och slutna grupper på Facebook. Den största gruppen har enligt tidskriften 4 300 medlemmar. Tiggare kallas där sådant som pack, äckel, parasiter, ohyra. Där förekommer uppmaningar – formulerade som allmänna funderingar för att undgå lagbrott – till misshandel av tiggare. I vissa fall kan formuleringarna tolkas som maning till mord.
De som begår övergreppen agerar ensamma eller i små grupper. Men det finns en större miljö där sådant uppmuntras, där hatet får fritt spelrum, där förövare triggas och inspireras. I den meningen är fenomenet likt de nätforum som göder politisk extremism av alla de slag. Här riktas aggressionerna mot en särskild grupp människor – de romska tiggarna.
Politiker kan dra en del slutsatser av detta. Först och främst handlar det om tiggarnas konkreta utsatthet. Den som tvingas sova utomhus och inte finns på de sociala myndigheternas radar är utsatt för oerhörda risker. Dessa tiggare är inte bara utlämnade till vädrets makter utan löper ständigt risk att drabbas av våld. Kunskapen om de egna rättigheterna är begränsad, likaså rätten till vård, samtidigt som risken för skador och sjukdomar är högre för den som saknar tak över huvudet.
En annan aspekt är de signaler som inte bara politiska extremister utan även företrädare för de anständiga partierna sänder. När den politiska ledningen i Eskilstuna med eftertryck säger att tiggarna inte är kommunens angelägenhet, underblåses intoleranta attityder gentemot dessa människor.
På den skalan finns likgiltighet, olust inför tiggare, föraktfulla kommentarer, hat och i ytterkanten hot och våld.