I början på veckan begick en intern självmord på Mariefredsanstalten. Det är första självmordet i år på ett fängelse i Sverige. Under förra året tog tre personer sina liv på svenska anstalter. Samtidigt har fyra personer hittills i år, lika många som under hela föregående år, begått självmord i häkten.
Siffror från 2010 visar att självmordsfrekvensen på häkten och anstalter är cirka sex gånger högre än hos befolkningen i övrigt. Häktena är värst drabbade. Förra året anmäldes 142 fall av avbrutna självskadeförsök eller försök till självmord. Hittills i år är det 230, något som Kriminalvården menar beror på förbättrade inrapporteringsrutiner.
De svenska häktena har även en hög genomströmning av klienter. Cirka 30 000 personer, en förkrossande majoritet män, fyller under ett års tid de cirka 2 000 häktescellerna. Enligt uppgifter från Kriminalvården är de som tar livet av sig i de allra flesta fall i medelåldern. Det är män som inte sällan har gjort ett stort socialt fall och som aldrig tidigare har varit misstänkta eller dömts för brott. Personer som misstänks för eller dömts för grov kvinnofridskränkning, mord och grovt våld mot nära anhöriga, är överrepresenterade i statistiken.
Dessa individer är en riskgrupp just för att stressnivån är hög och skammen är större än hos återfallsförbrytare som härdats av systemet. Omställningen från frihet är dramatisk och de nya restriktionerna trauma tiserande.
Det mest förekommande sättet att begå självmord i förvar är hängning. Det betyder också att Kriminalvården kan bli bättre på att systematiskt bygga bort den risken. Hängningen i Mariefred i måndags borde inte ha varit möjlig.
Finns samma möjlighet på andra anstalter och häkten måste åtgärder vidtas. Det är svårt att stoppa den som har bestämt sig för att ta sitt liv. Men alla risker måste minimeras, varje tänkbar fara undanröjas.
Rutiner är viktiga. Man måste ta det säkra före det osäkra. Personalen måste vara utbildad i att uppfatta risksignaler. Det är också en svår avvägning mellan att instifta sekundbevakning som förvisso är det närmaste en garanti Kriminalvården kan komma för att förhindra självmord, men som är både integritetskränkande och stressande.
Överbeläggning kan vara en stressfaktor, och därmed en indirekt bidragande orsak till självmord på kriminalvårdens häkten och anstalter.
Å andra sidan visar siffrorna att det är nio gånger högre risk för självmordsbenägna att vara isolerade än för personer i delade celler. Överbeläggning kan alltså även ha positiva effekter. Europarådets antitortyrkommitté har också riktat allvarlig kritik mot för långa isoleringsperioder i Sverige.
Varje självmord är en tragedi, men det är än värre om det sker under Kriminalvårdens tak.
Tar staten på sig att frihetsberöva människor måste staten också skydda dem – även från sig själva.