Tillförsikten om en ekonomisk återhämtning hade kommit tillbaka. Något kan det väl ligga i detta, men ska det mer än tillfälligt gå åt rätt håll behöver man göra rätt i en rad stora frågor.
Det handlar om att komma långsiktigt rätt med energiförsörjning och klimat, med utbildning och produktivitet, med folkhälsa och frisk arbetskraft, med belastningen av en åldrande befolkning. Skatte- och sociala system behöver dra åt rätt håll i stället för att skicka ekonomin i diket.
Japan – som det står en del om i dagens gästkrönika – är något att tänka på även i Europa. För att folkets ålderspyramid inte ska knäcka välfärden behövs pensionssystem som stimulerar arbete och inte ett tidigt slut på arbetslivet. Det behövs familjepolitik som förebygger att födelsetalen sjunker mot botten, och det behövs öppenhet för invandring. Sverige har på de tre områdena varit mer på rätt kurs än Japan.
Det finns mer att göra. Men en del politiska läger lever tvärtom i tron att målet borde vara att hejda reformer, dra sig undan omvärlden och underminera sådant som pensionsreform, elförsörjning eller frihandel.
Senaste krumsprånget av det slaget gjordes av kandidater som SD i går presenterade som toppnamn i juni, för sin svenska filial av den kontinentala ytterhögerns EU-fientlighet. Där påstods det att man skulle bli kvitt överstatligheten och ändå vara kvar i inre marknaden. Det går bara inte ihop. Den inre marknaden, som gör att handeln inom EU blivit mycket friare medan regleringarna minskats, är möjlig endast genom att regler är gemensamma, inte nationella.
Möjligheterna att reda upp Europas problem hänger även på att man stabiliserar bankväsende och statsfinanser. Där har för lite gjorts i en del EU-länder. Om inte en del länder åter ska vålla problem för de andra genom misskötsel behövs mer – inte mindre – av gemensamma ordningsregler och tillsyn.
Under Davos-mötet läckte utkastet till en prognos ut, från det nyttiga samarbetsorganet OECD, om hur stort kapitalbehov det kan finnas för att nå en godtagbar kapitalbuffert i viktigare europeiska banker. Prognosen var 740 miljarder kronor, varav hela 280 miljarder i Europas näst största bank, den kooperativt majoritetsägda Crédit Agricole, och 170 miljarder i en annan bjässe, Deutsche Bank. Det är inte tillräckligt illa för att utlösa allmän bankkris igen. Men det förvarnar om att det nya test av bankväsendets stabilitet som euroländernas centralbank ECB ska göra i vår kommer att sätta ljuset på stora problem som tidigare sopats under mattan, inte bara i Spanien eller Grekland utan i länder som Frankrike..
För en varaktig återhämtning i Europa behöver bankväsendet saneras färdigt. Det borde dessutom sättas en gräns för vilka slags riskverksamheter som får finnas inom stora och systemviktiga affärsbanker med stor in- och utlåning. Den frågan är inte löst. Till de mer radikala hör förre svenske finansministern Kjell-Olof Feldt, som vill begränsa insättningsgarantin till banker där en rad av nuvarande verksamheter skilts av. Det skulle bli ett oherrans liv på Swedbank och hans partivän Anders Sundström, och många andra, om detta skulle genomdrivas.
Men frågan bör lösas, och lösas till stor del på EU-nivå. Även om Feldts linje kan vara onödigt långtgående behöver möjligheterna att blanda olika riskverksamheter inom i praktiken statsgaranterade banker begränsas tydligare.