Dit Ulf Kristersson går – åt höger, närmare SD – följer Nyamko Sabuni med, och en krets kring henne.
Det påstås vara att komma ”hem” till borgerligheten. Så är det inte. Det är i stället att koppla sig som släpvagn till dem som ger sig ut i en radikalernas terräng. Den har "borgerliga" partier och partiledare, i alla fyra partierna, under årtionden sett som farlig och nedbrytande för demokratin.
Men nu påstås i stället ”borgerlig” innebära att bygga regeringsmakten på en allians mellan konservativa, främst i M och KD, och de högerradikala i SD. Det är det Ulf Kristersson siktar på. Det är det Ebba Busch siktar på. Och denna högerglidande antiliberalism är det som Nyamko Sabuni och en del andra försöker framställa som ett ”hem” att återvända till.
Släpvagnens roll är inte enkel. Det går lätt snett i intervjuer där den som är släpvagn vill försöka framstå som självständig och drivande. Nu senast har Dagens Nyheter ställt Nyamko Sabuni inför en rak fråga: ”Kan ni under några omständigheter släppa fram en regering med SD?”
Hur är man följsam mot Ulf Kristersson om man får en sådan fråga? Det intryck som Ulf Kristersson och Ebba Busch vill ge nu är att deras regering ska ha en allians med SD, vilket betyder att budgetarna görs upp ihop med SD, och att många propositioner i lagfrågor utformas så att SD gillar dem.
Men SD vill ha ministrar. Efter valet kan M och KD förhandla fram att Jimmie Åkesson och Richard Jomshof sitter i kanslihuset.
Så sent som i november, då Nyamko Sabuni och hennes anhängare skulle få henne omvald som partiordförande, gav hon det här ”beskedet”: ”Vi … kommer inte att medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår.”
Det var då det. Nu var svaret till DN i stället att det ville hon inte vara kategorisk med. Där gick Nyamko Sabuni emot ett partirådsbeslut och det hon själv påstod då hon ville bli omvald. Efteråt har hon SMS:at till sin partistyrelse att hon gjort fel, och borde sagt "nej".
Men hon hade inte varit trovärdig då heller. Den som följer Ulf Kristersson dit han tar vägen har inte så lätt att utesluta det M-ledaren kan tänkas göra härnäst.
Även allians där SD är ett nödvändigt och inflytelserikt parti utanför regeringen blir en oliberal regeringsmakt. I en sådan regering vill Nyamko Sabuni ta sig in. De hårda till höger, SD och KD, vill inte ha henne där.
Det senaste från Ebba Busch är att bara M och KD ska ha statsråd, om Sabuni har en riksdagsgrupp kvar ska hon ändå ställas utanför. Så kan det vara med trevnaden i det ”borgerliga hemmet”. Liberaler som krälar för att få komma in kan få en stilettklack i nacken.
Att Nyamko Sabuni är en omöjlig partiledare som snarast borde ersättas är en helt otillräcklig slutsats. De som är hennes närmast förbundna i partiledningen har i lika hög grad givit upp sin liberala ryggrad och valt en väg som skulle varit motbjudande och oacceptabel för rader av tidigare partiledare, däribland Bertil Ohlin, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg, för att inte tala om Eskilstunas glödande nazistfiende Sven Wedén.
Vad krävs för att återupprätta ett allianssamarbete som inte kantrar mot det högerradikala, utan har en likhet med den tidigare regeringen Reinfeldt? Det krävs självrannsakan och byten av ledning även i KD och i M.